Och så det där med bloggen, ja.

Det är bara att erkänna. Livet tar överhand. Bloggen fortsätter att vara försummad.

Bara igår och idag har det varit ett smärre äventyr att vara jag. 
Lämnade in vår bil på service på måndag morgon. Mikro och jag lyxade till det med lyxfrukost på konditori och en liten vagnspromenad (åka vagn är lyx för en 3-åring). Efter en och en halv timma var bilen servad och klar.Jag betalade och såg glad ut. 
Mindre glad blev jag när bilen dör halvvägs hem. 

Jag menar verkligen dör. Inte hostar till eller kräver omstart.  Jag menar dör och vägrar starta. Där står jag i vägrenen, med 3-åring i baksätet och tar mig inte ur fläcken. 3-åring ska till förskola och jag ska till jobb. Ok, lugn och fin. Jag ringer upp verkstaden. De har ju nyss servat min bil, så lite ansvar får de väl ta. 

Det är bara det att samtalet bryts innan en enda signal nått fram. Provar igen - samma. På kanske tionde försöket när jag börjat få panik funkar plötsligt telefonskrället på verkstaden och låter mig prata med dem. På två röda har en kille kört ut till oss och öppnat motorhuven. När han tittar fram har han inga roliga nyheter. Det läcker diesel någonstans. Yay! Verkstadskillen hämtar verktyg och får igång min bil så att jag kan köra tillbaka till verkstaden. Han ordnar ersättningsbil och vi kommer överens om att jag ska hämta bilen dagen därpå efter jobbet. 

Jag får traska till förskolan med Mikro i vagn och lämna vagnen där. Traska tillbaka och sedan ta lånebilen (utan bilbarnstol, därav traskandet) hem för att byta om, trycka i mig en macka till lunch och köra till jobbet. 

Men gissa om det kändes skönt när jag idag hämtade min bil och betalade exakt noll kronor för kalaset. Nu kan inget mer gå fel denna veckan...eller...eh...på torsdag ska vi få en ny luftvärmepump installerad, på fredag ska två trollungar till frisören och på lördag ska jag och Trollfar till Ullared. 

Vad skulle kunna gå fel....

Små troll som blir större....

Det är inte långt kvar nu till Minis födelsedag. 6 år!? Hur gick det till? Jag som inte är en dag äldre. ;)

Till hösten kommer jag få sätta henne på bussen till förskoleklassen. Två skolbarn! Och jag är MAMMAN! Inte utan att man får lite åldersnoja. Då är det ju tur att jag har Mikro., som fortfarande går i förskola. Men samtidigt som det känns som att tiden springer ifrån mig så känns det också helt naturligt. Mini är redo för förskoleklassen och även om hon är lite nervös så tror jag det är väldigt mycket förväntan också. Hon kommer att klara övergången galant. Och jag behöver ju inte sätta henne själv på bussen. Storasyster får skolskjuts även nästa läsår och kan vara tryggheten på bussfärden. :)

Men visst är det en milstolpe. Ett av de där tillfällena då man plötsligt tittar på sitt lilla barn och undrar hur mycket man kan missa trots att man ser dem varje dag. Så vill man bara bygga en koja, krypa in i den tillsammans med ungarna och krama dem en lång stund.