Skolstart.

 I måndags började skolan igen för alla små troll. Fast så små är de ju inte längre förstås. 1:an, 4:an och 7:an börjar de. Lilltroll har fått låna egen laptop från skolan och är mycket nöjd med detta. Mini har åkt på en massa oväntade vändningar. I våras fick hon sin klasslista för 4:an. De fick titta på sitt nya klassrum och träffa sin nya klassföreståndare. Inget av detta blev som utlovat. Några dagar innan skolstart får vi ett mail om att det tillkommit elever i åk 4 och att det pga detta ska bli tre klasser istället för två. 

Mini får alltså ny klasslista, ny klassföreståndare (som pga uppsägningstid inte kommer till skolan förrän om en månad) och nytt klassrum (i ett annat hus än resten av mellanstadiet där istället högstadiets elever har bild- och slöjdsal.) Det enda positiva i detta ommöblerande är att pga av att det nya klassrummet är så litet blev Minis klass liten också. Men Trollmor (och Trollfar) muttrar och morrar över att infon kommer så tätt inpå. Att det nya klassrummet låg i ett helt annat hus, skiljt från övriga mellanstadiet informerades det inte om alls. Hade ju varit trevligt att kunna förbereda barnet som ska börja mellanstadiet på vad som komma skall och inte bara att allt som visades i våras kunde glömmas. Trollmor muttrade ännu mer när det visade sig att musikläraren för låg- och mellanstadiet inte kunde få in tre fjärdeklasser i sitt schema och Minis klass även stod utan utbildad musiklärare. För givetvis är det för mycket begärt att de barn som fått ny klass, nytt klassrum och ny (för dem okänd) klassföreståndare ska få behålla den musiklärare de har haft tidigare. 

Nu vet jag att Mini kommer att klara sig bra ändå. Hon är en följsam och social person som kan konsten att göra det bästa av situationen. Men det känns ändå inte helt ok för mig. Utbildningen ska ju vara likvärdig och barnen sättas i första rummet. Så tycker jag inte att fallet är just nu.

Lilla trollet som blir stort.

 Igår firade vi "Lilltrolls" 13-årsdag. Inte så liten längre. Det var givetvis inte oväntat utan något som jag vetat länge och ändå kändes det som en så stor dag. Nu äntrar mitt lilla barn tonåren. Inte bara en ny period i livet för Lilltroll utan även för trollmor. Så vi tittade på en mängd bebisbilder igår. Jag och trollfar berättade små anekdoter till bilderna. Som att vi försökte ta med henne till skogen på svampplockning och hon var jättenöjd där hon hängde i bärselen på pappa, så länge inte pappa böjde sig ner för att plocka svamp då hon skrek i högan sky. Det något komiska resultatet blev att trollfar gick och pekade på den svamp han såg och jag plockade. 😊

Som om inte en födelsedag vore nog så gav sig Lilltroll idag iväg på sitt första kollo. Hon har glatt sig åt detta faktum under sommaren men nu när det närmade sig blev hon väldigt nervös. Hon har nämligen varit tuff nog att anmäla sig utan att känna någon annan på kollot. Varken barn eller ledare. Förståeligt att nerverna kom för hennes del, men nu när jag vinkat av en nevös 13-åring vid bussen är det snarare mina nerver som börjar visa sig. För givetvis har jag berättat om hur nervös jag själv varit vid olika tillfällen. Att träffa nya människor, hamna i ett nytt sammanhang osv. Men jag har också berättat att det inte finns en enda grej av de där sakerna jag varit nervös för som jag ångrar. Men nu när hon åkt kommer mamma-känslorna fram. Tänk om hon inte hittar någon att umgås med? Tänk om alla har en kompis med sig redan från början (vilket inte såg ut att vara fallet vid "busslämningen" men ändå)? Och samtidigt vet jag ju att allt jag sagt innan är sant. Jag har varit nervös inför olika saker, många gånger och nästan velat ändra mig och stanna hemma. Men jag ångrar ingenting. Tvärtom har det mesta blivit riktigt bra. Jag har träffat så många underbara människor tack vare att jag vågat, trots att det tog emot lite innan. Trots att jag hade ont i magen av nervositet och var övertygad om att det skulle bli en katastrof. Så nu sitter jag här och hoppas på att få ett kort sms framåt kvällen där trollet meddelar att det går bra och är roligt. Och får jag inget sms alls...så har hon förmodligen väldigt kul.