Det som inte dödar härdar...

Det pågår just nu ett test hos familjen troll.
Efter mycket om och men lyckades Trollfar få en snilleblixt och vi insåg att Mini kan vara allergisk mot mjölk. Så nu pågår testet för att ta reda på om så är fallet. 2-3 veckor på mjölkfri diet ska följas av 1 vecka på "vanlig" dito. Vi misstänker dock att vi kanske inte behöver ge Mini mjölk så länge som en vecka, för redan efter första dagen dagen återsåg vi surfisarna, rapandet och bökandet med magen som verkar värst på natten när hon är still. Nu känns det uppenbart. Jag kan inte fatta att vi inte gjorde kopplingen tidigare. Men vi kör några dagar för att vara säkra. Fortsätter läget vara lika illa så står vi inte ut längre utan befriar både Mini och oss själva från lidande genom att återgå till mjölkfritt.

Till saken hör att mitt i allt detta har familjen även lyckats plocka hem och skicka runt vinterkräksjukan. Det började ju med Lilltroll som trogna läsare redan vet. Mini har, tack och lov, sluppit kräkas men var totalklubbad i två dagar och sov mer eller mindre konstant, natt som dag, och då måste ju något vara knas ;-) När det var som värst låg både Trollfar och jag och gnydde. Då är det tur att Trollfarmor och extrafarfar rycker ut. Farmor tog ledigt på fredagen och Trollen fick en härlig dag hemma hos dem, medan vi två sjuklingar framåt eftermiddagen orkade ta oss till samma våningsplan och vara däckade tillsammans.

Men nu efter en helvända familjen runt, mängder av handtvätt, toaskurande, handdukstvätt och handsprit så verkar alla vara på bättringsvägen. Och det tog "bara" två veckor att komma igenom eländet. Det här gör vi aldrig om, hoppas jag.

En plötslig insikt.

På väg ut i magsjukans dimma slog mig plötsligt något då maken visade en gammal klassiker på dutuben. Jag trodde aldrig jag skulle säga detta men är inte Björn Gustavsson (den yngre alltså) ganska lik den unge Chevy Chase?

Bara en tanke...

Familjen Trolls sjukstuga

Det började i lördags natt då vi väcktes av ett jätteskrik från Lilltroll. Jag stapplar upp ur sängen och in till hennes säng i mörkret.
"Troll, vad är det?"
"Jag kräks!"
Och det gjorde hon. Så det var bara att ta hjälp av Trollfar och sanera säng och barn. Det var startskottet på en lång rad tvättmaskiner och duschar.

På torsdagen var Lilltroll hyfsat tillbaka på banan och Mini som haft lite feber verkade piggare. Men på torsdagskvällen började Trollfar må lite dåligt och i natt var det inte mycket med sömnen, för Mini var så orolig. Strax innan 06.00 var jag uppe med en febrig Mini och idag har hon sovit och sovit och inte ska ni tro att hon har sovit i sin säng. Nej, i min famn skulle det vara. Trollfar har fått tillbringa större delen av dagen liggande. Jag har mest suttit med Mini i knät och Lilltroll har varit sur som ättika för hon hade ju blivit frisk och sovit gott hela natten och så orkar varken föräldrar eller lillasyster leka och busa. TRÅKIGT! tycker Troll.

Där är vi nu. Men Båda Trollen sover just nu, *peppar peppar* Trollfar verkar mycket piggare och jag ska snart slänga mig i sängen och be till Gud att ingen ska vakna förrän jag fått åtminstone två timmars sömn och att det inte ska vara min tur att vara sjuk i morgon. Jag kan hoppa över det den här gången...

Tillbaka till scenen...

Ja, idag var Trollmor på teaterrepetition igen för första gången på hur länge som helst. Har fått två små roller i en uppsättning som ska kunna beskådas i augusti. Dessutom har jag fått tillåtelse att, om behov finnes, ta med Mini. Hon var med idag och bekantade sig med replokalen och några andra skådespelare. Det gick helt ok att ha henne med faktiskt.

Så otroligt härligt att få stå och leverera repliker igen! Ta regi och känna in en karaktär. Det blir kul det här...

Bloggen gör entré i 2012

Ja, jag har inte varit flitig med skrivandet på sistone, det är då ett som är säkert. Jag skyller på att det varit mycket som hänt i det verkliga livet och det har helt enkelt saknats ork och tid för att skriva ner något som skulle kunna vara roligt för någon annan att läsa.

Men jag måste få reflektera över något som hände mig på 2011:s näst sista dag. Jag och svägerskan V åkte då till city gross i Skara för att införskaffa ingredienser till nyårsmaten och där sprang jag på en av mina bästa vänner från tiden på högstadiet. När sådant händer uppstår en märklig krock. Först blir man jätteglad och kramas och så börjar man uppdatera sig på varandras liv med stor vetgirighet. Efter att ha konstaterat att vi nu båda var gifta, hade två döttrar var och nu var ute i sista minuten med varsin kundvagn för att fixa nyårsmat så tittade vi på varandra och tänkte samma sak men det var A som sa det "Men, när hände allt det här?" För när man träffas så är man genast tillbaka. Vi ser äldre ut men vi känner igen varandra på mindre än en sekund. Vi pratar och skrattar som om vi brukade ses varje dag. Och ändå är högstadiet så långt borta. Som ett annat liv. Ju mer jag funderar på det ju mer inser jag att även om vi fysiskt bara har ett liv på denna jorden så har vi nog psykiskt ett helt gäng, små liv som flätas samman och kränger i och ur varandra på något märkligt vis. Så två 31-åringar som träffas på city gross kan inte förstå att inte är 15 längre. Livet är märkligt, konstigt, oförutsägbart, roligt, tråkigt, tungt och underbart och egentligen vill jag nog inte ha det på något annat sätt. Men en fin avslutning på året var det att få träffa en kompis från förr och känna att vi helt ärligt och med leenden på läpparna kunde säga "Vad kul att se dig!"

Nu tar vi oss in i 2012. Må det bli ett år då jag får både sömn och arbete. Ett riktigt bra år, och ännu en liten del av det stora underbara livet.

Kram på er!