SUCK!

Nu krånglar alfakassan igen. De gillar inte formuleringen på mitt anställningavtal. Där står det nämligen antalet timmar jag jobbar i genomsnitt men för alfakassan så betyder visst ordet genomsnitt att det är det minsta antalet timmar jag ska arbeta per vecka. Att jag veckan innan arbetat mer än det tredubbla spelar ingen roll. Frestelsen var stor att ta reda på vart handläggaren sitter och titta upp med ett ex av SAOL uppslaget på ordet genomsnitt, men det skulle förmodligen kosta mer än vad det smakar så jag ringde istället kundtjänst för att få reda på hur man ska formulera sig för att handläggarna ska förstå vad man menar.

Hon som svarade fick tänka och tänka och läsa igenom vad som skrivits mellan mig och handläggaren via nätet men hon kunde trots detta inte ge mig en färdig formulering, bara några små tips på vissa uttryck och fraser som brukar vara gångbara. Så nu får jag återigen äran att gå till min chef och be honom lägga ännu mer arbetstid på att fylla i papper som han redan fyllt i en gång eftersom han använder så svåra ord som genomsnitt. Hurra!!!!

Och den där guldkanten på mitt liv lyser med sin frånvaro. Den här veckan har varit en enda djungel av papper, telefonsamtal och veterinärbesök. Det närmaste guldkant jag kommit är att få gå och jobba. På jobbet måste jag vara i nuet och behöver inte beta av listan med folk att ringa och papper att fylla i och jag behöver inte hitta mer sysslor av den typen i brevlådan eller inboxen. Snart är jag förresten uppe i en hundring bara i porto på allt som jag skickat hit och dit den senaste veckan. Lite semester från allt utom jobbet skulle sitta fint. Jag tror jag är den enda i hela världen som känner så...

Stackars lille kissen

Vår vite katt råkade tydligen i slagsmål igår. Det har ju smygit en annan katt på vår gård som tydligen tror att den äger vår tomt och den har verkat lite hotfull mot våra kissar tidigare. Igår eftermiddag hörde jag misstänkta ljud och sprang ut för att kolla men såg inte en enda katt så jag tänkte att jag måste ha inbillat mig.

Inte mer än en halv minut senare ser jag att vår vite kisse kommit in och han gick och gömde sig under bordet i vardagsrummet. Jag gick ut för att titta igen och mycket riktigt, den främmande katten var åter på vår gård. När jag kom ut såg jag den bara springa längs staketet ner mot skogen. Jag vände på huvudet och utmed häcken går vår svarta kattjej med kavata kliv. Ok, tänkte jag, antingen såg hon inte inkräktarkatten eller så är det hon som jagat bort den. Hur som helst så började jag genast kika på den lille vite för att se om han var skadad. Hittade ett litet sår vid örat och ett på frambenet men det verkade inte så farligt. (Tittade sedan upp på vår kattjej igen och fick se att hon hade en ljus pälstuss hängande i ena mungipan. Ljus men inte vit. Förmodligen har hon bejakat vildjuret inom sig och gett inkräktarkatten stryk.)

Det var först när maken kom hem på kvällen som vi såg att vite katt hade svårt att gå i trappan och inte stödde ordentligt på ena bakbenet. Oroliga som vi är ringde vi veterinär för att kolla om vi måste komma in med kissen med en gång. De tyckte dock att om han åt och drack kunde vi vänta tills mottagningen i Nybro öppnade idag.

Sagt och gjort, idag ringde vi veterinären och fick komma in. Men när veterinären skulle försöka titta på benet så var det som om vår vite katt blivit utbytt mot en liten galning. Han skrek och fräste och slängde med huvudet som om han skulle bitas. Veterinären var tvungen att ge honom lugnande för att kunna undersöka. Det visade sig att den elaka inkräktarkatten tuggat lite här och där på vår stackars Nemo. Små sår på säkert 4-5 ställen fick rengöras. Haltandet berodde på ett rejält bett i bakbenet som fick rengöras och snittas upp lite för att han inte skulle få var i det. Dessutom hade han feber. Så det blev sprutor med antibiotika och smärtstillande/febernedsättande och recept på medecin av samma slag som vi ska försöka få i honom med början i morgon. Sedan fick han en spruta till för att kvickna till igen och då var vår kisse tillbaka om än trött och medtagen. Usch, vad jag tyckte synd om honom. Stackars, stackars lille kisse.

Flashbacks och längtan efter kreativitet.

En blogg om kreativt arbete fängslar mig just nu. Jag följer med i arbetet med att skriva en bok och känner igen vedermödorna i att arbeta med något kreativt med en skräckblandad förtjusning. Färdas i huvudet tillbaka till min utbildning och ser projektarbeten, deadlines, sena nätter, timmar på café (bara en "påtår" till) och vånda över totalstiltje i hjärnkontoret, men ändå den där grundkänslan att vara riktigt lyckligt lottad för att få jobba med något som ger så mycket och är så roligt.

Usch, vad jag saknar det där att få jobba mot ett mål, ett resultat. Just nu flyter mina kreativa "projekt" bara omkring och blir ingenting alls. För jobb/jobbsökande, städning, disk, tvätt, trädgård, papper till försäkringskassan/alfakassan och graviditeten med allt vad den för med sig, tar över all hjärnkapacitet och energi. Vad hände med mitt fotograferande? Med alla idéer som brukade bubbla fram ur skallen, all kreativitet och skaparglädje? Jag sitter fast i någon kamp för att hålla livet på normalnivå och lyckas inte utnyttja timmarna då jag egentligen inte har några måsten. Måste hitta sätt att få tillbaka guldkanten.
Dagens utmaning!