Språket...

Lilltroll har någon sorts "språkperiod" nu. Det kommer många funderingar. Som idag när vi sitter vid bordet och äter...

Troll: Hur sitter man på en huk? Det är som handduk, fast det heter ändå huk.
Jag: Vet du hur man sitter, när man sitter på huk?
Troll skakar på huvudet och som den pedagogiska mor jag är så sätter jag mig på huk på köksgolvet för att visa.
Jag: Såhär, nu sitter jag på huk.
Troll: (Studerar noga) Mmmm...man kan bajsa på golvet också.

Behöver jag skriva att jag brast ut i tidernas gapskratt? Lilltroll är så underbar ibland.

Bara för att...

Det känns som att det är läge att skriva något här nu. Det har gått lite för länge mellan gångerna.

Men det är väl helt enkelt så att det är mycket nu. Mini hostar inte lika mycket längre och det är vi mycket tacksamma för. Men allt annat är väl i stort sett oförändrat. Det där med att inte ha trygghet när det gäller arbete är inte skoj alls. Men en dag i taget och så ska det väl lossna även för mig till slut, hoppas jag.

Det har dock varit härliga helger när jag periodvis kunnat släppa alla funderingar. Speciellt bra var förra helgen då vi träffade släkt och vänner i Stockholm. Vi ville inte åka hem när helgen var slut. Det var så kul att få träffas och umgås. Bara att äta tillsammans hemma hos någon är verkligen så mysigt när man ses alltför sällan.

Och livet rullar på. Trollen växer och är som Troll är mest - bestämda, envisa, söta, nyfikna, fulla av bus och alldeles alldeles underbara!

Tur

Det var länge sedan jag skrev på bloggen. Det beror på att jag haft mycket i skallen. Många orosmoln. Jobb, ekonomi, antaganden. Måsten kontra viljan o.s.v. Hjärnan går in i någon sorts hyperdrive och kan inte stanna.
Ovanpå detta har Mini blivit dunderförkyld och hostat/skrikit sig igenom kvällar och nätter. Dyngtrötta föräldrar och gnälliga barn har varit signumet för familjen ett tag.

Vi har haft otur ett tag helt enkelt, men samtidigt så kan Trollfar och jag titta på varandra och säga som vi brukar. "Vi har haft tur med det som är viktigast." Vi har hittat varandra. Och vi har två alldeles underbara (om än periodvis viljestarka, högljudda och trotsiga)trollungar. Kan man begära mer av livet...egentligen?