En förälders mardröm...

Vi var i parken idag, trollen och jag. Först lekpark och fika. Allt flöt på bra och jag hade tänkt ut att jag skulle publicera en bild på Lilltroll på bloggen med ett härligt citat under. Men så tog vi en promenad i skogen också...

Lilltroll ville gå långt idag. Vi tittade på änder och provade en nyuppsatt gunga. Så kom vi in i skogen och Troll upptäckte den långa "bron" som byggts över vattnet. Eftersom den vägen var kortare när det gällde att ta sig tillbaka till vår bil och det går att dra vagnen över så tyckte jag vi kunde ta den. För att komma dit var man dock tvungen att ta sig nerför en trappa. Där kunde jag ju inte köra vagnen men Troll ville gärna gå i den och det fanns en kort liten sväng man kunde gå runt med vagnen för att komma ner, så jag sa till henne "Ok, gå du nedför trappan och vänta på mig så går jag en sväng runt med vagnen så jag kommer ner." Troll nickade och jag gick runt. Det var ingen lång bit men när jag kom runt blev jag helt kall inuti. Troll var inte där. Och inte såg jag henne på bron heller. Jag ropade hennes namn några gånger och sprang uppför trappan igen för att se om hon vänt och följt efter mig men ingenstans såg jag mitt Troll. Vid det här laget hade mina skrik väckt stackars Mini som precis somnat i sin vagn. Hon stirrade på mig med stora ögon och började gråta.

Jag försökte samla ihop mig. Och insåg att jag måste välja ett håll att springa åt. Paniken och rädslan bara växte. Till slut valde jag bron och fullkomligt rusade över densamma med den stora barnvagnen och hörde mig själv skrika Trolls namn om och om igen och för varje gång fylldes rösten av mer och mer panik. Till slut hörde jag att gråten som hotade att komma hördes i min uppskrämda röst. Mini skrek högre och högre och tusen tankar for igenom mitt huvud. Varför insisterade jag inte på att vi skulle gå samma väg? Har hon trillat i vattnet? VAR ÄR HON?!

Bron tog slut men inget Troll i sikte. Hade jag sprungit åt fel håll? Låg hon i vattnet? Hjärnan kändes kortsluten. Allt var tomt inuti. Vad ska jag göra?

Då hördes en liten röst. "Mamma! Här är jag!"
VAR ÄR DU!!! ropade jag, fortfarande så rädd att jag höll på att gå sönder.
"Här" hörde jag igen men kunde inte lokalisera vart rösten kom ifrån. Då fick jag syn på en liten gestalt som kom gående helt lugnt på vägen framför mig. Jag sprang fram till henne, tog henne i min famn och kramade henne länge länge och pussade på hennes axel och då kom tårarna. "Så, så, mamma", sa Troll "Du behöver inte gråta." Det visade sig att Troll gått ganska långt själv. Över den långa bron och en liten till. "Ja va såå fösiktig" sa hon lugnande till mig. Och det var jag ju glad att hon var.

Men fy så hemskt det var. Jag tyckte fortfarande kroppen darrade när jag tog Lilltroll i handen och gick mot bilen. Hur ska man någonsin våga släppa taget? Samtidigt kan man ju inte hålla dem i handen konstant. Det blev i alla fall lugna aktiviteter hemma resten av dagen. En sådan pärs räcker mer än väl för en dag.

Alfons skrämmer Lilltroll?

Lilltroll har fascinerats av Alfons och odjuret ett tag nu. Jag har inte varit förvånad då jag själv var lika trollbunden av den boken som liten. Men så ikväll efter att vi släckt lampan och Lilltroll pladdrat på som en tok om allt vi ska göra i morgon utspelar sig följande:

Troll: Mamma.
Jag: Ja?
Troll: Lova att det inte finns ett odjur under sängen.
Jag (som blev lite förvånad eftersom vi inte läst boken på flera dagar): Tror du att det finns ett odjur under sängen?
Troll: *svarar inte*.
Jag: Jag tror i alla fall inte det. Odjur finns inte ofta under sängar, men om du vill kan jag titta efter. *börjar vända mig för att gå upp ur sängen*
Troll: *griper tag i min arm* NEJ! Då kommer det och tar dig.

Sedan följde ett samtal om Alfons-boken och att odjuret under Alfons säng kanske egentligen inte fanns det heller. Men Troll verkade ändå inte helt nöjd och jag började ångra att jag inte bara besvarade första frågan med "Ja, jag lovar." Men till slut kom min trötta hjärna på något.

Jag: Vet du, jag kom på att jag kan lova att det inte finns något odjur under din säng. Vet du varför?
Troll: *mumlar något*
Jag: Du har ju den stora lådan med pixiböcker under din säng. Det skulle ju aldrig få plats något odjur där. Det behöver du inte oroa dig för.
Troll: *svarar inte utan gosar in sig och somnar*

Hå hå ja ja. Är det inte monster som skall schasas bort eller stoppas i säng så är det odjur som skall bekämpas utan att man kan kolla om de finns. Livet med Troll är inte alltid lätt. Men det är väldigt spännande :)

Förkylt

Japp, nu är förkylningen ett faktum. Feber i går kväll men bättre idag. Inte lika ont i halsen heller, men hostar gör jag nu. :(

Mini sover som en stock idag. Hon brukar ta en halvtimme på förmiddagen men nu har det gått nästan en timme. Lite överstimulerad kanske med tanke på att vi i helgen tog ett rejält släktkalas i Mjölby och direkt efter besökte kompisar i Motala, när vi ändå var ute och åkte.

Jag har tidigare sagt till Trollfar att jag uppfattar Mini som mer hemkär än Lilltroll och jag håller nog fast vid det. För akta er vad lycklig ungen var i går kväll när vi kom hem. Och även om hon gärna myste i min famn så ville hon inte somna där (som hon oftast brukar vilja) utan i sin säng :)

Men en lugn och avslagen dag blir det idag. Lilltroll ville se lite film och en dunderförkyld Trollmor säger inte nej till en sådan önskan idag. När Trollfar slutar jobbet ska jag åka och handla och senare ska Trollfar iväg på rollspelskväll.

Så det blir brudarnas afton här ikväll, men det reder vi nog trots förkylningsbaciller. Vi börjar faktiskt bli riktigt bra på det nu, jag och töserna. Oftast somnar de båda i vettig tid och jag hinner med att natta dem på ett sätt som jag tror känns tillfredsställande både för mig och dem.

Nu, ska jag ha något varmt att dricka. Det brukar lugna den envisa hostan lite.

Kärlek är att dela med sig...

Troll: Mamma, Jag är stor nu.
Jag: Ja, du är 3 år.
Troll: Men du är större.
Jag: Ja, det är jag.
Troll: Men när du blir liten, då får du låna min pall.

En bra dag...

Vissa dagar känner man sig så otroligt inkompetent som förälder. Man är trött och tjurig och ser sig själv göra alla "fel" man kan. Då är det tur att det finns dagar som idag. När det helt plötsligt flyter på och fungerar. När föräldrar och trollungar finner harmoni och möts på ett riktigt bra sätt.

Under eftermiddagen har vi promenerat (cykel för Lilltroll) till lekparken. Väl hemma fick Lilltroll mumsa i sig lite lördagsgodis och satt sedan i badet en bra stund och lekte med skum och badankor. Under tiden gjorde Trollfar varm choklad och smörgås till henne och när hon äntligen kom upp ur badet blev det mys i soffan framför filmen "bortspolad" som gick på TV. Mini behagade somna och Lilltroll satt som en liten prinsessa i soffan och lade en arm om mig och den andra om sin far.

När filmen var slut och hon fick byta om till pyjamas hör jag henne säga "Jag är så lycklig, Nalle!" till sin kära Nalle. Då vet man att känslan man hade - att detta är en bra dag när vi förmedlar kärlek till varandra på ett bra sätt - verkligen stämde.

Det har varit en bra dag för familjen Troll...

Trollmor blickar tillbaka...

Jag vet exakt vad jag gjorde just nu för 3 år sedan. Jag bestämde mig för att jag bara skulle ha ett barn. Det och så började jag inse att jag måste vara den klenaste kvinnan i världen eftersom jag behövde all smärtlindring som fanns att tillgå för att klara av att föda barn. ("Det har kvinnor gjort i alla tider osv")

Nu vet jag att jag hade fel i båda fallen. För det första så har jag två små trollungar idag och för det andra så födde jag Mini endast med hjälp av lite lustgas. Det berodde inte på att jag blivit så fruktansvärt tuff sedan sist, utan på att det helt enkelt inte gjorde lika ont lika länge. Och så lärde jag mig att förlossningar är olika och behovet av smärtlindring kan variera något vansinnigt mellan olika förlossningar, tom för samma person.

För 3 år sedan trodde jag att Lilltroll skulle födas den 14/8. Men jag fick vänta till 06.49 den 15/8 innan arbetet var över och en liten trollunge med en massa hår på huvudet lades på mitt bröst. Ytterligare några minuter hann gå innan jag fick veta att det var en liten flicka. Och i morgon blir hon alltså 3 år. Hon är inte en liten bebis längre, utan ett barn med funderingar på livet, humör och vilja. Så liten och ändå så stor...och oändligt älskad för den hon är.

Sjukhusets förlossningsavdelning 15/8 2008

Trollfamiljens kök 14/8 2011

För mycket Duran och Mollan?

Lilltrolls idoler för tillfället heter Duran och Mollan. Hon var och såg deras allsångsshow på Kalmar slott tillsammans med farfar och extrafarmor. Hem kom hon i en rosa Duran och Mollan T-shirt och med en dvd under armen. Dvd:n har gått varm minst sagt. Hon dansar och sjunger något med Duran och Mollan varje dag.

På denna dvd finns ett nummer där Durans och Mollans "Barnvaktmästare", Allan, klär ut sig till Eric Saade och sjunger låten "manboy". I morse när vi satt och åt frukost hörde jag originalet på radion. Jag höjer volymen och frågar Troll "hör du vem det är?" Med tanke på att Troll flera gånger gått runt hemma och högtidligt och med känsla presenterat ERIC SAADE!!! trodde jag att hon skulle göra detta nu med. Så döm om min förvåning när den underbara ungen studsar till när hon hör låten, ler med hela ansiktet och säger med en röst som utstrålar solsken och värme

"ALLAN!"

Mina kompetenta barn...

Jag har nu läst ut "Ditt kompetenta barn" av Jesper Juul och är mäkta imponerad över hur många "huvudet-på-spiken-formuleringar" den mannen lyckas få till. Jag får känslan av att jag läser något självklart och ändå nytt. Härligt och uppfriskande. Här har vi någon som är allt Anna Wahlgren inte är. Underbart!!!!

För att understryka detta kommer här ett citat från inledningen av nästa "Juul-bok" som jag kastat mig in i (Livet i familjen)
"Människor är inte maskiner och därmed är användningen av 'verktyg' utesluten."

Idag har Lilltroll och jag inlett operation treårsfirande med att baka bullar. Det blev varierande storlek på dem men jag tror alla blev hyfsat gräddade till slut. Några med berg av pärlsocker och några med mer humana mängder (efter att jag nämnt för Lilltroll att det nog var lite mycket när det förutom ett berg på bullen även fanns en rejäl hög bredvid i formen. Då la hon mindre på bullarna och mer i munnen. Hur man än vänder sig...).

Medan degen jäser kan man roa sig med att sätta arbetshjälm på lillasyster...

Lilltroll kavlar riktigt bra. Jag behövde bara finjustera lite på slutet.
Mini följer aktiviteten med spänning. (Det där har de aldrig gjort förut...)

Vad vore bullbak utan provsmak?
Det värmde mitt hjärta när jag frågade Lilltroll
vad hon ville ha att dricka och fick svaret "Mjölk!"
Hon vet redan vad som är godast till nybakta bullar. :)

Modebloggen

Det kom postpaket till de små trollen från "fam E". Den ömma modern i den familjen är så bra på att sy. Lilltroll är supernöjd. Vi föräldrar också. Mini har inte riktigt hittat något sätt att förmedla en åsikt men hon brukar tydligt kunna visa missnöje så vi utgår ifrån att även hon är belåten :)

Krusbär

Krusbären är mogna och för några dagar sedan fick Trollfar idén att göra krusbärssaft. Lilltroll var inte sen att hänga på så de hjälptes åt från start till mål...