Here we go again...

 VFU:n är till ända och idag drog mattekursen igång på distans. Men vid några tillfällen har vi seminarium och måste vara på plats. Stressen över att bli förkyld är tillbaka. Tyvärr stjäl den fokus från kursen som egentligen känns rätt kul. På torsdag har vi tre seminarietillfällen på samma dag. Då vill jag inte bli sjuk...

Livet...

 Nu var det ett tag sedan jag visade ett livstecken här. Jag har kastat mig in i andra året på förskollärarprogrammet som inleddes med en kurs för mig. "Estetiska lärprocesser i förskolan" hette den och jag har skrattat och härjat runt på skolan. Älskar att vara kreativ och glad att vara tillbaka på campus efter en vår av studier hemifrån. Efter det var det dags för min andra VFU så nu är jag ute i verkligheten igen och prövar vingarna. Vissa dagar tänker jag att det känns toppen, andra dagar ifrågasätter jag allt jag gör. Som livet är mest med andra ord. :) Men för det mesta är det härligt, roligt och lärorikt att få vara med där det händer. 

Samtidigt har mikrotrollet börjat förskoleklass och fritids vilket har varit en stor omställning. Men vi börjar alla landa och hon verkar trivas bra. Livet rullar på och den där coronan tycks aldrig vilja ge sig. Så det är bara att fortsätta hålla avstånd, tvätta händer och hålla tummarna för att en inte ska bli förkyld under dessa VFU-veckor. Jag har 2 veckor kvar innan jag måste samla ihop mig och komma åter till campus för en kurs om förskolebarns lärande i matematik. Hade nästan förväntat mig att den skulle bli en distanskurs men det verkar inte så. Så jag antar att rädslan för förkylningar kommer att få fortsätta att vara en följeslagare även in i den kursen. På något sätt ordnar det sig säkert.

 

Ett inte så litet Lilltroll

 Idag fyller Lilltroll 12 år. 12 år! Så länge har jag varit mamma. Helt ofattbart! 

Men när jag tittar på gamla foton så inser jag ju att utan att jag märkt det så har den där lilla goa ungen jag plötsligt hade i famnen efter ett dygn av smärta och vånda (och morrande år trollfar att "det blir inga fler barn") blivit en tjej med en alldeles egen underbar personlighet. En tjej som gillar skräckfilm och bra böcker. En tjej som är en schysst kompis. En tjej som är omtänksam och hjälpsam. En tjej som står på tröskeln till tonåren men fortfarande kan tycka att det är mysigt att kolla Netflix med mamma i soffan. Jag har varit med på den resan. Jag får fortsätta att vara med. Jag är alldeles full av glädje, stolthet och kärlek idag när jag ser på mitt stora lilltroll. Tänk att jag får vara mamma till henne! 

Sommarledigt i corona-tider

Ett riktigt långt sommarlov är det för mig i år. Nu när makens semester är över så börjar dock den mentala nedräkningen mot skolstart. Jag kommer att få vara lite på campus trots corona. Jag inleder med en kurs i estetiska ämnen och väntar spänt på att få litteraturlistan till den. 

Sommaren har spenderats så corona-säkert som möjligt. Vi har gjort några utflykter men mest varit hemma. Yngsta dottern har fyllt 6 år och äldsta blir 12 på lördag. På 6-årsdagen fick Mikro en makeover av sitt rum. När man börjar förskoleklass ska man givetvis ha ett skrivbord och en rejäl bokhylla och detta är numera åtgärdat. Det blir så tydligt med detta "nya" rum att vi inte längre har riktigt små barn. Den 18/8 börjar samtliga töser skolan. Det är stort. Hela detta år har varit så märkligt. Coronaviruset har liksom fått livet att halvt sättas på paus. Allt skjuts upp till en framtid som vi inte ritkigt vet när den är här.

Men ännu är sommaren varm och solig (och regnig mellan varven). Jag och töserna är lediga och det mesta känns ganska bra...

Så var det äntligen sommarlov! Väntar fortfarande på att få veta om den rapport jag skrev tillsammans med fyra kurskamrater är godkänd eller ej, men allt annat är färdigt och, det bästa av allt, allt är godkänt!

Har inlett sommarlovet starkt genom att börja ta tag i tvättberg och andra eftersatta områden här hemma. Målet är att vara hyfsat i fas tills maken får semester. Förhoppningsvis kan den gemensamma ledigheten då ägnas åt roligare saker än tvättmaskinen.

Igår bakade jag bröd tillsammans med mellandottern så dagens frukost var minst sagt angenäm. Kan nog bli en bra sommar trots corona. 😊

Det har varit ännu en tuff pluggvecka. Igår kväll hade jag en massa saker i skallen och då kom jag på att det fanns en uppgift jag inte påbörjat som skulle lämnas in måndag. Sov därför riktigt dåligt men bestämde mig på morgonen att jag ska klara detta. Så jag parkerade arslet vid datorn innan barnen ens gått till skolan, kavlade upp ärmarna och jobbade...

Som en skänk från ovan tog jag mig igenom allt och nu har jag lagat och avnjutit tacos med familjen. Jag har tillverkat ett munskydd till äldsta dottern (av en bit av ett gammalt trasigt lakan) som hon tydligen behöver till sin dansuppvisning imorgon och vi har sett en regnbåge utanför fönstret. Jag får en helg och livet får färg igen. 


Trevlig helg!

Pluggstress, begreppsdjungel och en dotter som lär sin mamma om livet.

Har börjat en ny kurs denna veckan. Efter två dagar kan jag säga att jag längtar tills den är slut. En rivstart med inlämningsuppgift andra dagen. Sammanfattning av en avhandling samt en analys som skulle kopplas till minst 7 begrepp från en lista samt några till, på förhand givna vilka. Efter att ha suttit hela dagen (ca 10 timmar) och t.o.m. ätit lunch vid datorn, kunde jag lämna in en text, osäker på om jag förstått begreppen rätt. Idag skulle detta kokas ner tillsammans med 4 kurskamrater till en gemensam presentation som sedan genomfördes med lärare via nätet. Vi klarade det. Vi ställde frågor om de begrepp som ingick i den presentationen och fick sedan veta att nu var det dags att gå igenom vår egen text igen och se om vi behövde komplettera. Så inte ens en personlig respons med input på om något behöver utvecklas i en text som jag totalt lagt kanske 12-13 timmar på att färdigställa. Tack vare maratonjobbet igår är hjärnan mos idag så givetvis har jag inte så mycket bättre koll nu än vad jag hade igår. Allt känns riktigt, riktigt jobbigt. Vi fick chansen att ge respons på denna första uppgift och flera påpekade att det kändes stressat, att kunskapen inte hann landa och det ledde till osäkerhet. Till svar fick vi att stress måste man lära sig hantera och vi hade ju lärt oss väldigt mycket på denna korta tid. "Till vilket pris" tänkte jag, men orkade inte ta den diskussionen. 

Hur som helst så var detta mitt utgångsläge när familjen förenades framåt kvällen och jag kände mig som häxan surtant. När jag står vid spisen och håller på att ordna middag kommer 11-åringen förbi. Hon ger mig en kram och vi pratar en stund. Jag börjar berätta om uppgiften och hur jobbigt jag tycker att det är. 
Jag: ...så förlåt om jag är sur och arg. Jag är bara frustrerad över att jag ska hinna så mycket och inte orkar riktigt.
11-åring: Mamma, jag tyckte inte du verkade sur och arg. Jag tyckte bara du verkade stressad och trött och då ville jag krama dig.
Och just då hände något i mig. Där och då sket jag fullständigt i allt vad skolarbete hette. Här stod hon framför mig, denna fina 11-åring och var så klok, så klarsynt och så kärleksfull och har jag lyckats vara med och uppfostra en människa med de egenskaperna så spelar det ingen roll om jag kan skilja på litteracitetshandlingar och litteracitetspraktik. Om jag fattat vad performativer eller mediering är. För det kommer aldrig att bli det viktigaste i livet.

 

Distansstudierna fortsätter

Jag känner mig ganska isolerad från omvärlden eftersom min nya studiesituation knyter mig hårt till mitt hem. De digitala verktygen underlättar. Idag har jag, större delen av dagen, varit uppkopplad på zoom för att skriva uppgifter tillsammans med några klasskamrater. Tre gruppuppgifter lyckades vi beta av och sedan var mitt huvud mos. Men lyckliga var vi också. Vi känner alla att det är mycket nu. Flera av oss kämpar. Jag fick migrän i söndags vilket är ett sätt för min kropp att högljutt protestera mot en för stressig situation. Så därför extra skönt att få känna att vi kämpar oss igenom måstena tillsammans. För det blir inte mycket tillsammans när man sitter vid sin ensamhet med kursböcker och tangentbord. 

Den hostande femåringen hostar inte längre och har kunnat vara på förskola denna veckan. Tror att det gjort henne gott. Ute smyger våren sig på. Jag har försökt ta några promenader under veckan. Dels för att inte bli knäpp, dels för att må bra fysiskt. Man får ta det som bjuds såhär i coronatider.

Den ofrivilliga distansstudenten

Coronaviruset har inte undgått någon i dagens läge och pandemin påverkar givetvis alla. För mig, som universitetsstuderande, innebär det att jag köpte pendelkort helt i onödan för allt pluggande sker numera hemifrån. För mig, som förälder innebär det att en femåring som hostar men i övrigt är pigg tvingas vara hemma med sin heltidsstuderande mamma (som dessutom är mitt uppe i en mycket informationstät kurs och vaknar om nätterna och kommer på saker hon skrivit fel på senaste tentan). Det är en ny situation kan man ju minst sagt säga. Men skam den som ger sig. Just nu är en av mina uppgifter att läsa och diskutera barnböcker och själva läsandet kan givetvis lika gärna ske i sällskap av femåring som på egen hand. 

Så vi läser och pratar och sitter ibland vid varsin dator, jag med studier och hon med minecraft. Ibland kopplar hon upp sig och spelar med kompisen som bor en bit bort och också är hemma från förskolan. Vi hittar vägar. För att vi måste. Men livet har blivit lite knepigare och tråkigare tack vare det där viruset...

Pedagogik, estetik och en lyckad nättenta

Igår fick jag veta att jag klarat en nättenta. Varje examinerande moment jag kan pricka av är en seger och hittills har jag fått segrande ur varje drabbning med kunskapstesterna. Det känns bra.

Sitter nu och läser om Freinets pedagogik i väntan på att få komma in i universitetets flashiga ateljé och introduceras i ämnet bild. Igår var det musik och drama på schemat. Roligt och lärorikt båda två. Mycket inspiration inför framtiden.

Perspektiv

Sitter på universitetsområdet och bloggar via mobil. Första gången det händer. Jag har avverkat min första termin på förskollärarprogrammet och nu har den andra satt igång. 
Ett förkylningstrött huvud försöker fånga pedagogiska tankar från Freinet och Malaguzzi. Det går sådär. Men det går också framåt. Jag lär mig en massa. Jag bekräftar sådant jag anat. Får ord för sådant jag tänkt på. Jag börjar tro att jag kan fixa det här.

Det är väldigt annorlunda att plugga den här gången. Inte bara med tanke på tågpendling och hämtning/lämning av barn. Jag är bättre rustad för det jag ska göra nu. Jag är strukturerad. Jag ser sammanhang lättare. Jag kan koppla det jag läser till en verklighet. Det är både svårt och lätt på samma gång. Jag kan inte riktigt förklara. Tacksam över vårens vikariat som verkligen fick mig att rannsaka mig själv och hur mycket jag ville ge mig in i det här yrket. Även om första terminen gått fort känns det som att det är en lång väg kvar. Men jag vet att jag kan och ska ta mig igenom hela utbildningen och sedan... börjar den verkliga utmaningen.