Advent

Så var den då här - adventstiden. Barnen har fått tända ljus i sina egenhändigt pysslade ljusstakar som de gjort på förskola och förskoleklass. Alla kalas har hunnits med. Lilltroll har visat på stort mod då hon sjöng solo (för första gången) från en scen på torget under julskyltningen. Hon var nervös innan, men klarade det så bra. 

Julstämningen börjar väl puffa mig lite i periferiseendet liksom. Men fortfarande känner jag att det är ganska mycket som ska hinnas med. Framför allt på städfronten. Men jag försöker övertyga mig själv om att inte tänka för mycket på det. En sak i taget och vägra stressa.

På barnens begäran är förresten det "julpynt" jag bryr mig mest om redan framme. De ville nämligen sätta fram julkrubban för några dagar sedan och jag tyckte det var bäst att passa på att göra det när jag kunde få hjälp. Vi brukar ju ge krubban ett helt litet bord och bygga den lite olika varje år. Krubban a' la 2014 har en nyhet i form av ett vattendrag som trollen prompt ville ha då de hittade stenar som var perfekta för herden att hoppa på för att ta sig över vattnet. Så det var bara för mamman att leta fram blått tyg som kunde vara vatten. En mysig tradition är det att sätta upp den där krubban tillsammans. Jag hoppas den kommer att fortgå länge och att även Mikro vill vara med om ett år eller två...

Mycket nu...

Ja, snart är det första advent. Att-göra-listan växer. Vill-göra-listan likaså. Mikro sover bättre men gillar sena kvällar. En liten uggla minsann. Lilltrolls klasskamrater fyller år på löpande band. Bara nu till helgen ska vi hinna med 2 barnkalas, ett födelsedagsfika för vuxna jubilarer och dessutom ska Lilltroll och Mini sjunga med barnkören på torget. PUH!

Men idag har vi i alla fall lyckats slå in lite julklappar. Julen kommer ju i år också. oavsett hur mycket vi hinner ordna i förväg. :-)

Myten om den smidiga bebisen.

Den levde i 3 månader i alla fall - tron att vi hade fått en smidig bebis. Efter två nätter med sammanlagt ca 6 timmar ostörd sängtid (alltså inte sömn) så har känslan av att klara bebislivet bra försvunnit. Nu är det en dag i taget som gäller och en kamp för att inte vara en tjurig surmamma till 3 underbara ungar. Samtidigt är det ju inget skrik som håller oss vakna om nätterna utan en pigg och glad bebis som tycker att hon sovit tillräckligt när klockan är ca 02.30.

Så det känns hemskt att klaga, men sömnbrist är sömnbrist oavsett vad den orsakats av och jag funkar dåligt när sömnen tryter. Så en bit i taget, framåt....


This too, shall pass....

Något att glädjas över...

Idag är det valdag. Av någon anledning känns det speciellt att gå iväg på dagen och rösta. Så gjorde jag även idag. Med Mikro i bärsele på min mage stegade jag in i vallokalen och utövade min rätt att påverka. Nu kan jag bara hoppas att jag har fler likasinnade som gjorde detsamma.

På väg från vallokalen hör jag två kvinnor växla några ord. Den ena uttrycker sig som att hon gjort sin plikt varpå den andra svarar : " Jag tycker att det är en förmån! Vi ska vara glada över att bo i ett land där vi har den här möjligheten. Det är ju fantastiskt." Och på detta kunde ju inte den andra annat än att hålla med.

Jag hoppas att jag kan glädjas åt valresultatet. Men om så inte är fallet kan jag i alla fall glädja mig  åt att jag fått vara med och säga mitt. Det är något att vara stolt över när det gäller vårt land.

Ljuvlig helg

Håller på att försöka landa i denna regniga måndag efter en helg av sol som vi tillbringade vid havet i en liten stuga tillsammans med stugans ägare, tillika trollens farfar med fru. Lilltroll fick cykla, vi plockade svamp, promenerade och Lilltroll och Mini passade t.o.m. på att bada (!). Dessutom åt vi gott, spelade spel och hade det allmänt avslappnat och trevligt. Men idag är den grå vardagen verkligen tillbaka. Bokstavligen! Tur att Lilltroll har körstart och föräldrarna spelkväll att se fram emot i eftermiddag/afton.

Dessutom smider jag planer inför morgondagen. För nu vill jag absolut träffa en föräldraledig kollega även om hon bor några mil bort...

Trollen får hjälpa till att kratta och glädjen är stor!

Har man inte lärt sig att cykla får man lifta lite med farfar...

Lilltroll blir bara säkrare och säkrare på två hjul.

Modiga K följer med ut i det kalla vattnet.

Kärlek om halsen...

Jag har länge önskat mig ett namnsmycke. Ett smycke som skulle representera hela min familj. Det har dock, lika länge, prioriterats bort av mig. Men så en dag tyckte jag ändå att det var dags.
Jag beställde ett halsband från Malins namnsmycken. Det tog ett tag att klura ut hur jag ville att det skulle utformas men jag blev jättenöjd.
Tyvärr är det svårt att få till ett foto som gör smycket rättvisa, men det måste ju visas upp för världen så det blir en bild ändå.

♥

Tummen ur!

Nu så är det lite uppdaterat på bloggen. Mikrotroll måste ju också få synas. Trollfar har dock bildmässigt fallit bort ur headern för tillfället. Men andas ut, trogna läsare, han är i allra högsta grad närvarande i familjen och varken han eller jag har planer på något annat. Jag hade svårt att hitta en hyfsat nytagen bild på oss båda där vi såg ut som folk, helt enkelt. Och då ska jag väl tillägga att det inte innebär att vi ser ut som sju svåra år på alla foton utan att vi sällan är med på samma bild.

Kanske återkommer när jag hunnit öppna Photoshop längre än 5 min. 


 

Stor dag...

...av två anledningar:

Lilltrolls 6-årsdag

och dessutom blir "Mikro" 3 veckor idag 

och äntligen lyckades jag fånga ett leende på bild. 

Ett stort ett...

Nu är vi fem

Igår kl 15.06 kom "Junior" till världen. En underbar liten tös som sover mycket och skriker ytterst lite. Vår triss är komplett nu med vår lilla Hille.

Lycka...

 

 

 Vi tyckte oss se drag av båda storasystrarna och när Trollfar gjort ett litet bildmontage står vi fast vid detta...

Alla trollen som nyfödda.

Om väntan och att fånga energin...

Junior verkar trivas inne i magen. I fredags var det beräknat datum men fortfarande har vi inga indikationer på att hen vill komma till världen. Så vi försöker att hitta små saker man kan roa sig med i denna obarmhärtiga värme som hånfullt ler mot mig och får stödstrumporna att klibba vid vaderna.

Idag tänkte jag baka en kladdkaka med trollungarna. Men de hade suttit och pysslat vid köksbordet och papper, saxar, limstift och kritor låg i en salig röra över bordet så jag bad dem städa efter sig först, med kladdkakebakandet som "morot". Efter en stund tyckte dock Mini att bördan av att plocka undan efter sig var alltför stor för hennes lilla 3-åriga kropp.

Mini: Mamma. jag orkar inte plocka undan. Jag är så trött i mina ben!!!
Jag: Vad synd att du inte orkar städa undan i köket. Då kan vi ju inte baka någon kaka.
Mini: Jag fick en idé! Om jag skyndar mig så orkar jag nog. (Springer iväg)

Ja, kanske är det så man ska göra? Passa på att nyttja energin till max, så snabbt man kan innan den försvinner...

En tanke...

...så här på beräknat förlossningsdatum.

Personer som är avigt inställda till ordet hen, enbart för att det har en annan betydelse på engelska än på svenska, borde av princip undvika ord som "barn", "kiss" och "gift". 
Om man tycker att ordet är onödigt har jag ett konstruktivt förslag - använd det inte!

Tack (finskan) för ordet!

I väntan på...

Det är med spänning och nervositet jag har sett fram emot mina två första förlossningar. Den tredje är inget undantag. Om 5 dagar är det beräknade datumet så tekniskt sett kan det dra igång när som helst nu. Jag tror inte heller att jag denna gång helt kommer att förstå förrän jag har detta nya lilla liv i famnen att det faktiskt är sant. 

Både Trollfar och jag reagerar med att försöka få undan allt möjligt arbete här hemma. Tvättmaskinen går konstant för att jobba undan det berg av tvätt vi samlat på oss. Trollfar jobbar målmedvetet med ett källarprojekt där det satts upp väggar och formats ett litet nytt utrymme. Som väl är får han god hjälp av våra nära och kära med detta, för själv är jag ingen vidare arbetskraft på just sådana uppgifter för tillfället. När han inte är där så klyvs det ved till kakelugnen i vinter. Jag försöker styra med det jag kan. Letar fram de små bebiskläderna, ordnar med "markservice" i form av matlagning, disk o.s.v. Men försöker också att lyssna på kroppen och vila när det behövs. Svårt att hitta balansen. Jag vet att vila är bra i detta läget men jag vill inte bara sitta och älta kommande förlossning heller utan hålla mig hyfsat sysselsatt.

Det enda vi vet med säkerhet är att snart kommer livet att förändras för oss alla fyra i familjen och efter ett tag har vi nästan glömt hur det är nu, för ingen kommer att kunna föreställa sig vår familj utan "Junior". Spännande, fantastiskt, hissnande, omvälvande och underbart på samma gång och nu finns ingen återvändo...

Snart dags...

Ja, det slog mig liksom idag. På fredag är det två veckor till beräknad förlossning. (Hjälp!) Så nu måste man ju börja fundera på att packa BB-väska och leta fram lite bebiskläder. Idag har jag bäddat babykorgen också. En ny liten bebis! Det är ju inte klokt egentligen och insikten tycks komma först nu. Märkligt hur man fungerar.

Dessutom har vi kommit på ett viktigt uppdrag för hela familjen. Lilltroll och Mini har ju fått varsin nalle som legat och väntat på dem när vi kommit hem från BB. Nu måste ju även Junior få en sådan. Så det blir till att ta en tur någon dag och välja ut en. För Lilltrolls del har den där nallen verkligen blivit en vapendragare. Hon vill fortfarande helst ha den när hon ska sova. Den är tunnare och mer "sönderälskad" nu givetvis, men "still going strong". Mini är inte lika knusslig. Hon har avverkat flera "favoritdjur" under sina drygt 3 levnadsår. Vi får väl se vad Junior blir för en typ :)

Jag, då? Jo, jag är trött och tung, får lätt kramp i vaderna och har ont i ryggslut och ben titt som tätt. Jag är höggravid med andra ord. Men ändå vid helt ok vigör. Klaga ska man inte (men det gör jag ändå, ibland).

Oj!

Det är mycket nu, för att ta till ett gammalt slitet uttryck. Nu har denna Trollmor iaf börjat sin semester som kommer att övergå direkt i föräldraledighet eftersom Juniors ankomst är beräknad i veckan efter semesterns slut.

Det har varit en mycket angenäm graviditet (om man nu kan kalla en graviditet för angenäm). Krämporna finns, men är på en klart hanterbar nivå och jag har inte känt mig så begränsad i mitt jobb som jag fruktat. Men nu, nu har familjen planerat en hel del i början av semestern (för man vet ju aldrig...) och jag sitter denna 3:e semesterdag och börjar fundera på om jag tagit mig vatten över huvudet. Ikväll är nämligen även 3:e kvällen i rad som vi har uppbokad och i morgon är tanken att vi ska ta oss till en stuga inte så långt härifrån för att bo där en vecka med min härliga släkt. Mor, far och bröder med familjer. Allt är jätteskoj och jag ser fram emot varje inplanerad sak, samtidigt som jag hela tiden jagar. Tvätt ska tvättas, disk diskas och nu när jag äntligen fått ordning på allt här hemma inför kvällens matgäster så inser jag att jag inte packat en grej till stugvistelsen. Så nu antar jag att vi vet vad jag pysslar med imorgon...

Mitt i allt detta har jag reagerat på en hel del som hänt omkring mig. Blans annat på någon sorts allmän rädsla för män som arbetar i förskolan pga det hemska uppdagandet att en praktikant på en förskola förgripit sig på ett stort antal barn. Jag har velat sätta mig och skriva om detta för det är ett ämne som engagerar mig, och samtidigt skrämmer mig. Det verkar nämligen som att det i just denna fråga finns en acceptans för att döma människor utifrån deras kön. Det gör mig ledsen, arg och frustrerad. Det får mig att stryka över min runda mage och tänka "Mitt älskade barn, just nu har du alla möjligheter i världen, men redan när du kommer ut ur min kropp så är du begränsad. Så fort världen vet vad som finns mellan dina ben så börjar det. Och de allra flesta människor kommer att tycka att det är ok. "
Men än så länge har jag inte hittat tiden till att formulera den text jag vill skriva. Kanske kommer den vad det lider att skrivas och publiceras här. Men nu ska jag svälja det sista av kaffet och återvända till mitt plock. Kanske hinner jag packa lite också innan gästerna anländer.

"Det är en gädda!"

Idag var det marknad i stan. Trollungarna hade fått varsin peng av farmor och åkte karusell och åt karamell så det stod härliga till. Dessutom träffade de farfar och K och då blev det en liten ballongpeng var också. De valde med omsorg, väldigt rosa ballonger båda två. Mini stod dock för den tuffaste kommentaren när hon tittar på sin ballong och förklarar för mig: 

"Det är en gädda!"

Junior

Insåg just att jag inte skrivit det på bloggen än, men denna profil tillhör en liten krabat som Lilltroll kallar för junior. I Juli ska vi få se vad det är för en filur. Trollungarna hade för ett tag sedan lite gemensamma funderingar och kom fram till att junior nog är en tjej som ska heta Yohio. Tror föräldrarna kommer att lägga in veto på det namnvalet...

Att följa en inre kompass...

Jag brukar tycka att OS är en höjdpunkt. Jag brukar gilla utförsåkning, curling, hockey, skidskytte och jag brukar lära mig att se om någon gör lyckade program i konståkning. En färdighet jag bara bemästrar vart 4:e år. Men den här gången vill OS-känslan inte infinna sig. Det är för mycket skit kring detta OS. Då menar jag inte bara den hemska attityden gentemot de människor som är homosexuella som är helt legitim i värdlandet.  De som arbetat med att bygga alla nödvändiga anläggningar för att genomföra ett OS har i många fall inte fått betalt och någon som påtalade detta och krävde sin lön blev misshandlad av polis på det mest vedervärdiga sätt. 

Om det är priset för att få se Svenska elitidrottare jaga medaljer så vet jag inte om jag vill se. Om vi är bättre eller sämre än Norge känns plötsligt oerhört futtigt i sammanhanget och ska jag vara ärlig så får jag en klump i magen bara jag tänker på detta OS. Kanske har det varit lika illa förr. Men då visste jag inte om det. Nu vet jag och även om det inte finns så mycket jag kan göra åt det så försöker jag ändå undvika det som har med OS att göra. Kanske spelar det ingen roll för världen. Det kommer garanterat inte att påverka Ryssland på något vis.
 
Men OM mina barn en dag frågar mig vill jag kunna säga till dem att jag i alla fall tog avstånd från detta. Jag tittade inte på det. Jag följde inte tävlingarna. Jag visste vad som hände och jag tyckte inte om det...

Mini 3 år

Så var det då 3 år sedan smärtan, som följdes av paniken som följdes av glädjen som överlevde sömnlösheten. För 3 år sedan fick vi träffa vårt Minitroll för första gången. Då var hon ett litet knyte som åt, sov, bajsade och skrek. Hon har numera utvecklat sina kunskaper men kan fortfarande de hon började med. 

Det härligaste är ju språket. Att vi nu kan förstå henne på ett helt annat sätt. Vi börjar följa hennes tankegångar och vet vad hon är för en liten person. Och att se henne och Lilltroll tillsammans, det måste vara en av de största upplevelser jag haft. Hur de visar att de tycker om varandra. Hur de vill vara tillsammans (även om de ibland såklart vill vara ifred också). Hur de leker ihop och kompromissar. Hur Mini vill vara precis som sin storasyster. De har en sådan fin kontakt, står varandra så nära och jag vet att de förmodligen kommer att ha varandra större delen av sina liv. Deras relation till varandra kommer troligtvis att vara den längsta relation de kommer att ha till en annan människa. Det är mäktigt!

Efter en dag med firande, musik, paket, tårta och en massa uppmärksamhet somnade den nyblivna 3-åringen väldigt snabbt. Storasyster var inte långt efter. Och jag sitter och tänker tillbaka och blir nostalgisk, men jag tänker också framåt. På alla underbara dagar vi har framför oss. Jag, Trollfar och våra underbara, fantastiska trollungar.

Ett litet inlägg om vänskap

Jag hade en dröm inatt. 
Jag drömde att jag träffade en person som betytt mycket för mig. Jag tror inte ens att hen själv vet hur mycket. Jag har inte träffat den här personen på många år och förmodligen kommer de gånger vi eventuellt återses vara få och inte likna de situationer vi umgåtts i tidigare. Så är livet ibland. 

Personen jag drömde om lärde mig något mycket viktigt om vänskap. Vi tror ofta att vänskap handlar om att ha saker gemensamt. Att åsikter, tankar och värderingar stämmer överens. Att vi kan förstå varandra och stå varandra nära för att vi är lika. Men den här personen lärde mig att vänskap är något starkare och handlar om mer än så. Hen lärde mig att man kan vara vänner (inte bara ytligt, utan riktigt nära vänner) utan ett "åsiktspaket" eller en syn på världen som stämmer överens. Hen lärde mig att vänskap handlar om att se en annan människa och, kanske utan att kunna förklara exakt varför, tycka om personen som den är. Hen lärde mig att trots att vänskap till stor del handlar om att förstå, så behöver förståelsen inte grundas i allt man har gemensamt. Den kan lika gärna ligga i nyfikenheten på den andre. I att man frågar sig varför vi inte tycker lika. Inte i syfte att "omvända" den andre, men i syfte att förstå varandra. Den vänskap jag upplevde med den här personen var förmodligen den mest äkta jag någonsin kommer att uppleva. För jag fick friheten att vara precis den jag var. Jag kunde slänga ur mig ofärdiga tankar som fångades, möttes, problematiserades. Det fanns aldrig någon oro för hur min vän skulle uppfatta mig. Vi var snabbt klara med varandras person. Vi tyckte om varandra helt enkelt. Tack vare denna vän fick jag upp ögonen för sätt att tänka som jag aldrig hade hittat på egen hand och jag är evigt tacksam till denna underbara människa som gjort mitt liv lite rikare och säkerligen, på flera sätt, gjort mig till en bättre människa.

Jag hade en dröm inatt. Jag drömde att jag träffade en person som betytt mycket för mig, och i drömmen kunde jag förklara allt det här så att det kändes äkta. För ofta är sådana här saker så svåra att säga. Det blir lätt en lite generad stämning och det känns som att man överdriver när man säger som det är. Men i drömmen kunde jag förklara så att hen förstod. När jag gjort det gav vi varandra en kram och det sista jag sa i drömmen innan jag vaknade var "Jag saknar dig ibland..."