Så var det då 3 år sedan smärtan, som följdes av paniken som följdes av glädjen som överlevde sömnlösheten. För 3 år sedan fick vi träffa vårt Minitroll för första gången. Då var hon ett litet knyte som åt, sov, bajsade och skrek. Hon har numera utvecklat sina kunskaper men kan fortfarande de hon började med.
Det härligaste är ju språket. Att vi nu kan förstå henne på ett helt annat sätt. Vi börjar följa hennes tankegångar och vet vad hon är för en liten person. Och att se henne och Lilltroll tillsammans, det måste vara en av de största upplevelser jag haft. Hur de visar att de tycker om varandra. Hur de vill vara tillsammans (även om de ibland såklart vill vara ifred också). Hur de leker ihop och kompromissar. Hur Mini vill vara precis som sin storasyster. De har en sådan fin kontakt, står varandra så nära och jag vet att de förmodligen kommer att ha varandra större delen av sina liv. Deras relation till varandra kommer troligtvis att vara den längsta relation de kommer att ha till en annan människa. Det är mäktigt!
Efter en dag med firande, musik, paket, tårta och en massa uppmärksamhet somnade den nyblivna 3-åringen väldigt snabbt. Storasyster var inte långt efter. Och jag sitter och tänker tillbaka och blir nostalgisk, men jag tänker också framåt. På alla underbara dagar vi har framför oss. Jag, Trollfar och våra underbara, fantastiska trollungar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar