Att följa en inre kompass...

Jag brukar tycka att OS är en höjdpunkt. Jag brukar gilla utförsåkning, curling, hockey, skidskytte och jag brukar lära mig att se om någon gör lyckade program i konståkning. En färdighet jag bara bemästrar vart 4:e år. Men den här gången vill OS-känslan inte infinna sig. Det är för mycket skit kring detta OS. Då menar jag inte bara den hemska attityden gentemot de människor som är homosexuella som är helt legitim i värdlandet.  De som arbetat med att bygga alla nödvändiga anläggningar för att genomföra ett OS har i många fall inte fått betalt och någon som påtalade detta och krävde sin lön blev misshandlad av polis på det mest vedervärdiga sätt. 

Om det är priset för att få se Svenska elitidrottare jaga medaljer så vet jag inte om jag vill se. Om vi är bättre eller sämre än Norge känns plötsligt oerhört futtigt i sammanhanget och ska jag vara ärlig så får jag en klump i magen bara jag tänker på detta OS. Kanske har det varit lika illa förr. Men då visste jag inte om det. Nu vet jag och även om det inte finns så mycket jag kan göra åt det så försöker jag ändå undvika det som har med OS att göra. Kanske spelar det ingen roll för världen. Det kommer garanterat inte att påverka Ryssland på något vis.
 
Men OM mina barn en dag frågar mig vill jag kunna säga till dem att jag i alla fall tog avstånd från detta. Jag tittade inte på det. Jag följde inte tävlingarna. Jag visste vad som hände och jag tyckte inte om det...