Inte Bamses varg?

Detta inlägg är en fortsättning på samtalet om Vargen som tog sin början i förra inlägget. I kommentarerna till mitt förra inlägg kan intresserade följa hur samtalet gått. Detta inlägg blir dock mer personligt "riktat", vilket jag hoppas att övriga läsare har överseende med.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så förstår jag poängen med det första inlägget om att vara Vargen. Men som sagt (skrivet) så kan jag ändå inte låta bli att reagera som jag gör. Eftersom jag upplever att du som skribent, likt mig, funderar på hur dina texter tolkas och tycker att det kan vara spännande och givande att diskutera så har jag idag funderat på vad det beror på.

Förmodligen rör det sig om den liknelse du valt. Vargen som ett överskådligt begrepp har jag lättare att ta till mig, för då blir det tydligare att din poäng rör vuxnas förhållningssätt gentemot (små) barn. Bamses varg, å andra sidan, är inget barn. Det finns inte någon som reagerar på att han kör bil och när han rånar godisbutiker tas han om hand av polis så vi kan med stor sannolikhet utgå från att han i alla fall är myndig. Vargen är alltså jämnbördig med Bamse, Skalman och övriga, på ett sätt som barn och vuxna inte är. Vi kan inte bemöta Bamses varg på samma sätt som vi skulle bemöta ett förskolebarn (med eller utan ADHD).

Det finns, så gott som alltid, bakomliggande orsaker till varför människor handlar som de gör. Men samtidigt måste vi också lära oss att ta ansvar för våra handlingar, bra som dåliga. För hur mycket vi än kan förstå en varg som stjäl julklappar så betyder ju inte det att han har rätt att göra det. Och bland "jämnåriga" kommer vi att bedömas efter hur vi oftast gör. På gott och ont. Jag vet inte om det ens är möjligt att alltid titta på varje situation som enskild. Jag tror heller inte det är önskvärt.  Jag beter mig dumt ibland, men de som står mig närmast älskar mig ändå för de har sett mer av mig än den enskilda situationen. MEN jag håller med dig om att vuxna, allra helst pedagoger, måste bena ut varje händelse och inte anta vem som "ligger bakom" problem eller konflikter som uppstår.

Så återigen. Jag förstår verkligen din poäng, men din liknelse målar för mig upp en bild där en bra poäng grumlas. För om jämbördiga alltid ska "ge vargen en ny chans" i varje situation så kommer många av dem att bli överkörda om och om igen. Och när man blir hyfsat gammal måste man kunna ta ansvar för sina handlingar och förstå att om man upprepade gånger lurar eller är elak mot någon är förtroendet och tilliten raserad och det tar tid att bygga upp igen. Men det är inte omöjligt.


(Jag tänker mig f.ö. att det är just den insikten som får tonåringar att ta ut all frustration på sina föräldrar, men jag ska inte gå längre på det spåret idag.)

Att möta vargen

Idag läste jag ett blogginlägg här. Det utgår ifrån en gammal Bamse-berättelse och sensmoralen är att även när vargen/vargkusinerna är hederliga så döms de ändå. Sedan dras liknelsen till att "Hur många barn är inte Vargen, dömda innan något ens har hänt. De som får skulden."

Jag förstår tanken bakom inlägget. Det gör jag verkligen. MEN, det finns en del av mig som gråter när jag läser det. Den delen är jag, för ungefär 20 år sedan. När jag var sådär 13-14 år och gick på högstadiet. Jag vet inte vem jag hade varit i liknelsen. Jag var lite för tuff och stark för att vara Lille Skutt. Inte tillräckligt beläst eller uppfinningsrik för att vara Skalman, inte tillräckligt (fysiskt) stark för att vara Bamse. Det är inte viktigt. Jag hade kunnat vara vem som helst. Men jag träffade vargen och "vargkusinerna" som fanns i släptåg som en svans.

Jag var en sådan som trodde alla om gott. Även om de någon gång bevisade motsatsen och Vargen och vargkusinerna drog nytta av det. De lurade mig på olika sätt för att sedan skratta åt hur "lättlurad" jag var. Små saker som i en vuxens ögon ter sig ganska oskyldiga. De busringde om saker och skrattade åt mig i skolan dagen efter för att jag inte fattat att det var de. De bjöd på "godis" som smakade illa, om det ens var ätbart för att sedan skratta åt mig när jag bet i det. Små, små, saker och så det där skrattet. Skrattet åt den lättlurade, den korkade, den som inte fattade. När jag läste det här blogginlägget så kunde jag påtagligt minnas den där känslan jag fick varje gång de skrattade. Och jag började faktiskt gråta, på riktigt. Mina "vargar" har namn, men jag ser ingen mening med att nämna dem. Jag tror inte ens de fattade hur ledsen jag blev. Att gympa var mitt värsta ämne för att de var med. Att jag fick en klump i magen bara av att se deras ansikten. För jag har alltid varit bra på teater och jag himlade med ögonen åt dem och gick vidare. Oftast följde de inte efter utan det var lugnt några dagar innan nästa "lur" dök upp.

Till slut blev jag omöjlig att lura. Vargarna tröttnade. Andra runt omkring mig var imponerade över att jag inte gick att lura till något. Men en del av mig var döende. Min tro på människors godhet var kraftigt tilltufsad och jag litade inte på någon i första taget. Det har tagit lång tid att få tillbaka mig själv när jag väl slapp vargarna i hasorna. För jag vill tro människor om gott. Jag vill inte döma någon på förhand.

Jag säger inte att jag var mobbad. Jag har alltid haft kompisar. Jag har alltid haft en trygghet i mig själv som ingen kunnat ta ifrån mig. Men att läsa att vargen och vargkusinerna är "dömda på förhand innan något ens har hänt" det är ett slag i ansiktet på mitt tonårsjag. Vargen är inte dömd innan något hänt. Vargen är dömd för att många saker har hänt och det krävs ta mig tusan bra mycket mer än att spela en fotbollsmatch efter reglerna för att jag, eller någon annan utsatt, ska lita på vargen igen. Skulle jag ha fortsatt att låta vargarna trampa på mig för att de kanske var ärliga ibland? Nej, det ställer jag inte upp på! Jag hade tacksamt tagit emot en Bamse eller varför inte en Pippi Långstrump, när vi ändå använder liknelser från sagorna, som kunde kastat upp dem i ett träd och sett till att de lämnade mig ifred. Men i verkligheten finns inga starka hjältar. Dock finns det vargar och jag tycker inte synd om dem för att de blir dömda. Likväl som jag fick kämpa för att fly undan deras elakheter får de kämpa om de vill ha respekt och förtroende tillbaka, efter att upprepade gånger ha varit rent elaka.

Så jag är ledsen men en lösryckt fotbollsmatch räcker inte för mig. Det räcker inte för den lilla tjej som var tvungen att möta alla med misstänksamhet för att klara sig. Som var tvungen att skaka av sig det som gjorde ont och försöka tänka att det inte var så farligt, fast hon bara ville springa hem och slänga sig på sängen och gråta. Det är nämligen inte så lätt för någon i den åldern att inte ta åt sig alls, när någon annan målar upp en bild av att man är ett mähä som går att lura till vad som helst.

Ovan nämnda blogginlägg hävdar att vargen vann över Bamse. Jag hävdar att vargen aldrig vinner. Den som möter andra med elakhet har aldrig något att vinna oavsett hur ärlig man är på fotbollsplanen. Det krävs mer än så. Till att börja med ett ärligt menat förlåt till dem man har sårat.

Trollmor + Trollfar

Det har varit en lite annorlunda helg. Trollfar och jag var bjudna på bröllop och då detta ägde rum på annan ort så kände vi att en övernattning var lämplig. Trollungarna fick dock avstå från bröllopsfestligheterna och var istället hos farmor och Stig och röjde loss så det stod härliga till.

Det är inte så ofta Trollfar och jag är utan våra älskade Trollungar så länge. Så lite ovant kändes det allt. Men man kan även passa på att njuta av de fördelar det innebär som t.ex. att få fokusera lite mer på varandra, att äta mat i lugn och ro o.s.v. 

Vi hade jättetrevligt och roligt på alla sätt och vis och innan vi åkte hem tog vi en promenad tillsammans gick i fin miljö, fick frisk luft och kunde prata med varandra. Åh, så härligt det var! Jag ville bo i vår promenad ett tag och bara njuta. 

Och nu när vi kommit hem och jag har nattat Mini (som somnade nästan så fort huvudet träffade kudden) och hör Trollfar läsa saga för Lilltroll, så känner jag att den här helgen och promenaden gav en injektion som behövdes nu när det blir mörkare ute och höstrusket gör en trött och seg. För är det någon i denna värld som kan göra mig glad och få mig att må bra så är det Trollfar. Jag kan verkligen inte förklara hur mycket jag älskar honom.

Vad vi har gjort i sommar...

Det har varit en späckad sommar för trollen. Inte bara har Trollmor äntligen jobb och därmed semester med lön, utan de har även fått chansen att "hänga" med bla farfar o K, kusin G och farmor o S. Idag satt vi vid frukostbordet och insåg att de sett på Duran och Mollan vid inte mindre än 3 tillfällen i år! 

Jag: Ni har ju nästan inte gjort något annat än sett på Duran och Mollan
Lilltroll: Jo, vi har haft semester också!

5 År

Idag är det 5 år sedan Lilltroll föddes. I 5 år har jag varit förälder. Det har gått snabbt och samtidigt minns jag knappt hur livet var utan trollungarna. Konstigt. Men nu har vi alltså en 5-åring i huset och på lördag blir det kalas. Ett kalas som bara ett barn till en rollspelsnörd och en inbiten teatermänniska får uppleva. Det ska jagas troll och räddas bockar med hjälp av bl.a. en häxa och en skogsalv....

 Lilltroll i magen

 Lilltroll för 5 år sedan.

 

Lilltroll för någon månad sedan :)

Semesterresumé och en liten anekdot.

Det var ett tag sedan jag skrev sist. Semestern, som var underbar i varje liten stund är sedan drygt 3 veckor till ända. Vi hann med Astrid Lindgrens värld i 2 dagar med övernattning i Vimmerby tennishall (!). Perfekt för vårt resesällskap då vi och fam M fyllde upp de 8 sängarna som fanns. Billigt och gångavstånd till parken. Hurra! Visst vi behövde en dubbelvagn till de två minsta damerna men genom sång och riktmärken efter vägen gick de två större hela vägen fram.

En tur till hufvudstaden tog vi sedan och träffade vänner och släkt där, innan vi begav oss mot Skövde för en kusinträff med de kusiner jag har på min ömma moders sida. Tänk att jag hade en kusin jag faktiskt aldrig träffat! Men nu har jag inte det längre som väl är :) Och vi hade en mycket mysig dag tillsammans hela gänget. 

Lilltroll klickade genast med sin sysslings barn. En tjej i samma ålder som Troll. De höll sig i närheten av varandra hela dagen. När barnen skulle ha vattenkrig skedde det en ordväxling mellan de två som var väl värd att lägga på minnet. Lilltroll hade ingen baddräkt med sig men släktingen hade dock 2 så Troll skulle få låna av henne, varpå Trollet glatt slänger av sig alla kläderna och utbrister:

"Titta! Jag är naken." 
Släktingen: "Ja. Va vacker du är!"

Vi har ofta mycket att lära av barn...

Alla mina fina kusiner som var med på träffen. 

Vi var nästan fulltaliga.

Semester!

Jag har inte tappat bort blogen helt. Jag har bara haft annat för mig. Det är mitt livs första betalda semester jag avnjuter just nu och det sitter fint i själen för den som "sommarjobbat" alltför länge.

Är nu hemkommen efter en vecka i Danmark där vi bokat en stuga för att överraska vår ömma moder som fyllt 70 (och fadern som ska fylla 70 i höst blev nog minst lika överraskad). Vi lyckades hålla det hemligt in i det sista och det blev en underbar vecka med allt från Legoland till Glasmuseet i Ebeltoft. Men det bästa av allt var att vi var där tillsammans och det varierande vädret gav även upphov till en hel del stughäng och sällskapsspel.

Så nu landar vi hemma i ett antal dagar innan det är dags för fler äventyr. bl.a. det som involverar en tennishall....

Familjen!

Om skrivkramp och dåliga dagar

Det har varit torka på blogginlägg ett tag. Det beror egentligen inte på att det inte hänt något. För hela tiden händer det saker. En del tokigheter, som att vi planerar en tur till Astrid Lindgrens värld och det slutar med att vi bokar boende i Vimmerby tennishall (ja, man kan faktiskt göra det! Bara därför var vi ju i princip tvungna. Det är nämligen så vi och den familj vi gör resan med fungerar.) En del trista saker som att båda bilarna behöver service och friggebodens tak läcker. Det som har saknats är nog lugnet. Inte tiden, men lugnet och ro i kropp och huvud för att skriva. Jag tvingar det lite just nu. Vill inte släppa bloggen alldeles, men känner att hjärnan rusar iväg och jag kommer att få läsa igenom texten både en och två gånger innan den kan publiceras. Både för att språkpolisen i mig är orolig för stavfel eller fumliga formuleringar och för att jag är rädd att det kan bli så tråkigt att läsa att jag söver mina stackars läsare (de som, mot förmodan, fortfarande tittar in här då och då alltså)

Frågan är varför jag tar mig tid just idag. Det har inte hänt något speciellt. Jag har varit ledig, vädret har varit jättefint. Alla förutsättningar var toppen men Mini hade en lite orolig natt så jag var trött och båda Trollungarna lite gnälliga (lika trötta?) och hela dagen blev en ond cirkel av konflikter som ingen av oss, allra minst jag, lyckades lösa på ett speciellt bra sätt. En riktig skitdag helt enkelt. Lyckades ge mig själv små injektioner med kraft. t.ex. läste jag i mitt välanvända ex av "Trotsboken" och insåg att det inte ska vara en dans på rosor att leva med en 2-åring och en 4-åring. Igenkänningsfaktorn var hög och jag kunde konstatera att jag har två barn som utvecklas precis som de ska. 
När Trollfar kom hem från jobbet och vi ätit middag fick jag lite mer energi-input genom att ta en dusch med låst dörr och sedan gå en promenad på en halvtimme. Nu, när trollen sover sitter jag här och försöker landa, analyserar dagen. Försöker hitta verktyg för att vara den förälder jag vill vara och inser samtidigt att det kommer att finnas sådana här dagar, när man är trött och allt bara känns jobbigt, och i bästa fall lär jag mina barn att det är ok att ha sådana dagar också. I värsta fall går jag dem bara på nerverna.

Det är liksom så man får jobba som förälder, tror jag. Ingen gör rätt jämt. Men jag älskar verkligen den approach som Jesper Juul har Barn behöver inte perfekta föräldrar. De behöver föräldrar som är mänskliga. 
Det kör vi på :)

Och om det inte finns ett måste?

Varannan måndag beger sig Trollfar och jag, hem till våra vänner fam M. Detsamma gör även några andra vänner. Väl där ägnar vi ett antal timmar åt att spela rollspel. Var tredje tillfälle kan jag delta under hela tiden. De övriga tillfällena kör jag direkt från mitt arbete till fam M. Bilfärden tar en knapp timme och jag är framme runt 20.30-tiden, vilket är ungefär halvvägs in i spelkvällen.

Men skulle kunna tycka att jag borde vara trött och sliten när jag väl dimper ner vid spelbordet. Man skulle kunna tänka att det hade varit klokast att låta bli det där spelandet och åka hem och sova istället. Kanske har man rätt, men kvinna (jag) struntar fullständigt i det. Istället harvar jag troget på, nybörjare som jag är, och gör allt jag kan för att samla min lite halvsega hjärna och helhjärtat slänga mig in i spelet. Det är t.o.m. så att när jag väl har min lediga måndag samtidigt som det är rollspelskväll så infinner sig en känsla liknande den som man som barn hade innan julafton. 

Jag tycker själv att det är lite märkligt och har funderat en hel del på varför jag bara vägrar att ge upp dessa kvällar och varifrån denna vilja och energi kommer, när jag i övrigt kan känna mig väldigt trött. Och jag har kommit fram till att det beror på två saker.

1. Det handlar om lek. Man går omkring och är vuxen så stor del av tiden. Jobbar, är förälder, tar hand om bil, hus, trädgård o.s.v. Då blir det härligt befriande att få leka några timmar. För tro inget annat än att det är precis vad vi gör, hela bunten. Det handlar om fantasi, teater, klurighet, äventyr och en väldans massa skratt.

2. I de flesta fall, när man engagerar sig i något så har man också ett ansvar. När det gäller teatern t.ex. så blir repetitionen inte lika bra för de andra om jag uteblir. Därmed kan man alltid ställa sig frågan. "Gör jag detta för att det är kul eller för att jag känner att jag måste?" Ofta är nog mitt svar att det är kul, men jag måste liksom påminna mig om och känna efter då och då, varför jag gör saker. När det gäller rollspelskvällarna, dock, är min medverkan inte så livsnödvändig att jag ser min närvaro som ett måste. Skulle jag känna att det inte fungerar så kan min karaktär lätt försvinna och allt fortsätter som om inget hade hänt. Jag behöver följaktligen inte fråga mig själv om jag åker från jobbet till fam M för att jag måste, för "måstet" finns inte. Hade jag inte tyckt att det var kul så hade jag inte varit där.


Vad vill ho nu säga me detta, den däringa Trollmor?
Jo, att jag lärt mig följande:
- Vuxna behöver leka! (Många vuxna skulle förmodligen må bättre av att leka mer)
- Om det inte finns ett måste, är det lättare att veta vad man vill.
- Rollspel är riktigt kul (och lite svårt, men mest kul)

Se där, lite visdom i torsdagsnatten. Bara att suga åt sig, mina vänner.

WWJD

Det finns många som tänker och tycker om tro, kristendom, Gud och treenighet. Jag är kristen. Jag har min syn på vem Gud är. Jag har mina glasögon på när jag läser bibeln och jag kommer aldrig att "bli färdig" med min Gudsbild. Ibland håller jag med andra, ibland tycker jag olika. Jag har dock respekt för att vi är olika och i min värld så är alla människor av lika värde och den gyllene regeln, att behandla andra som jag själv vill bli behandlad är något som jag vill sträva efter. Så vill jag bemöta alla medmänniskor, oavsett hur/vad man tror eller inte tror på.

Ingen är perfekt och ibland gör vi sådant som är ganska dumt. Kanske under influens av starka känslor. Jag har full förståelse för det, men något jag läste på twitter idag gjorde att jag fick ont i magen. Det vi skriver på internet har vi nämligen alltid chansen att tänka igenom ett extra varv. Det handlar om skrift. Inte en groda som hoppar ur munnen.

Det som gjorde mig ledsen och besviken var en tweet från Stanley Sjöberg angående ett bokomslag till en bok skriven av Jonas Gardell, med titeln "Jesus sista ord på korset var INTE härifrån ser man hela Mariannelund". Såhär skriver Sjöberg:

"Jesus sista ord på korset" av Jonas Gardell 

med djävulsansikte på en korsarm, 

radar upp svordomar med sexkryddade ord 

avslöjar vem han är!

Jag upplever en sådan här formulering som mycket obehaglig. Vi ska, och bör ifrågasätta om vi tycker att någon har fel MEN alltid med respekt för människan. Det här visar ingen som helst omsorg om den "nästa" som kritiseras. Min förhoppning är att det jag läser in inte överensstämmer med det Sjöberg står för. 

Märk väl att detta blogginlägg inte handlar om att  "välja sida" mellan Gardell och Sjöberg. De har båda gjort poänger jag kan skriva under på, men jag håller inte med någon av dem till punkt och pricka. För mig känns det dock viktigt att hålla isär sak och person. Jag kände en stor klump i magen över detta ikväll ända tills jag läste Gardells svar. 

Käre Stanley Sjöberg.  

Jag tycker om dig och fortsätter med det 

hur mycket djävulsansikte du än ser hos mig. 

(Fast det är faktiskt en gam.)

 Och med det var klumpen i magen upplöst. Men jag vill ändå göra poängen här i bloggen. 

Allt vad ni vill att andra ska göra för er, det skall ni också göra för dem - även på nätet. 


Så var det sagt. Genus och människosyn, det var väldigt vad jag avverkar tunga ämnen på löpande band nuförtiden. Ta hand om er kära bloggläsare.

Kan du gissa?

Citat Lilltroll:

"Mamma....(fnissar)...när du låg på pappa...(fnissar lite till)...och vi var som en smörgås...med kepchuck och det var Maja"

Vad tror du hon pratar om?

Det skulle kunna vara så enkelt...

Blev uppmärksammad på en artikel idag och den väckte en del starka känslor hos mig. Så nu vill denna Trollmor en gång för alla reda ut vad hon tycker om genus.

Min åsikt är att vi i alla sammanhang bör bemöta barn som individer. Vi bör lära alla barn att våga ta plats men också att se andra och släppa fram de som är blygare. Vi bör lära alla barn hur man behandlar andra människor, att ta hand om varandra. Att sträva efter att förstå sina medmänniskor. Inte att förstå "män" och "kvinnor" utan att förstå de människor man stöter på under sin resa genom livet. Går vi ner på de mindre frågorna så tycker jag att barn ska få gilla de färger, kläder och leksaker som passar dem. Jag tycker att vi, som vuxna, ska göra vårt bästa för att inte värdera sådant. (Idag har oftast tjejerna en fördel här eftersom de "traditionellt grabbiga" sakerna har högre status. En kille som vill leka prinsessa betraktas som "mesig" medan en tjej som vill leka riddare är "tuff".)

Utifrån denna grundsyn finns det några saker i nämnda artikel som jag vill lyfta fram och ifrågasätta. Till att börja med undrar jag över dessa "genusfundamentalister" som det skrivs om i artikeln. De som vill tvinga pojkar att klä sig i klänning och flickor att leka med bilar. Var finns de? Jag tycker det vore väldigt spännande att träffa och/eller prata med en av dem. De nämns nämligen ofta i debatten kring genus men jag har aldrig träffat någon. Alla som jag läst texter av eller pratat med som anser sig vara eller vill vara "genusmedvetna" pratar om att ge alla barn samma möjligheter. 

"Men", säger någon, "min flicka har minsann fått leka med vad hon vill men hon leker BARA med dockor. Flickor är ju sådana". Om det är så har jag lyckats få två extremt ovanliga barn, för att BARA leka med en typ av leksak är för båda trollungarna helt uteslutet. Det är dockor, bilar, verktyg, pippifigurer, klossar, kulbanor, duplo, gosedjur, pinnar och kottar ja, vad som helst egentligen.

Vi fortsätter i artikeln och kan där läsa att vi behöver behandla pojkar och flickor olika på grund av biologiska skillnader. I skolan innebär detta, enligt artikelns författare, att pojkar behöver mer lärarledd undervisning eftersom de inte kan ta ansvar för sitt eget lärande i samma utsträckning som flickor. Därför behöver de alltså undervisas på olika sätt. Det här skulle jag kunna skriva en lång uppsats om, men jag nöjer mig med den korta versionen. Varför kan vi inte se på individernas behov istället för på det biologiska könet? Undervisa gärna på olika sätt, men se till att alla barn får den undervisning de behöver. Det kommer alltid att finnas barn som bryter även dessa generella biologiska skillnader. Följden när vi sätter kön framför individ blir att vi berättar för de barnen att de inte duger som de är. Enligt biologin ska de vara något annat. Ett exempel från min egen värld är den lilla flickan som innan 3 års ålder fick lära sig (av kompisarna på förskolan) att tjejer skulle ha klänning. Favorittröjan med älsklingsfiguren från Disneyfilmen "Bilar" var alltså inte tillräckligt "flickig". Det den lilla personen tyckte om passade inte in i mallen. (Trollmor muttrar och morrar.)

Jag kan gå med på det mesta av det skribenten säger. Visst finns det generella skillnader, men statistik betyder inget för individen, som det sas i min favoritserie, Scrubs, en gång. Att de flesta män är på ett sätt betyder inget för den man som inte är det. Om vi bara kunde sluta prata om kön och börja prata om människor istället så skulle Trollmor vara betydligt gladare än vad hon är just nu. Man tar sig för pannan...

En kärleksfull förolämpning...

Det kanske är lätt att tro, när man läser mina anteckningar här, att livet i familjen Troll oftast är en dans på de ljuvaste rosor. Låt er inte luras. Som i alla andra familjer har vi dagar när man bara vill gå och dra något gammalt över sig. När barnen trotsar (och de vuxna med kanske), nattsömnen är obefintlig och vardagens måsten känns som berg att ta sig över. Men det är lättast att glömma de dagarna och svårast att glömma guldkornen. Ibland existerar dessa även hand i hand. Som ikväll till exempel.

Lilltroll hade förhandlat med Trollfar att hon skulle få se lite på barnkanalen istället för att få en gonattsaga läst ikväll. Efter 20 min tyckte Trollfar det var dags att lägga sig. Det tyckte inte Lilltroll som blev topp tunnor rasande på sin hemska far och sin lika hemska mor för att hon inte fick se mer på TV och inte heller fick läsa innan sovandet. Jag märker hur hennes vrede bubblar och tänker att här gäller det att vara lite smart och inte ge henne något att hugga på. Jag säger därför bara "God natt min älskade skatt." varpå Lilltroll replikerar med hög och upprörd stämma "God natt min älskade BAJSKORV!"

Tillbaka på scenen...

Teaterrep. idag. Så roligt att återse alla goa människor som jag umgicks så intensivt med i somras. Kul att få känna lite på skådespeleriet igen också. Det mesta satt faktiskt kvar i våra huvuden, så det kändes riktigt bra. Vi ska återuppliva sommarens föreställning för att kunna göra den för skolbarn under våren. Dock i något förkortad version.

Synd bara att jag jobbar som jag gör med var 3:e helg och ofta kvällspass. Men det går säkert att lösa. Jag har ju inte heller någon jättestor talroll även om jag är på scenen mycket. Känner mig kreativ och har lite lust att fortsätta med kreativa saker på en gång. Men nu blir det väl till att pusta ut en liten stund. Det är ju i alla fall söndag :)

Allt Faller

Lyckades se på TV igår kväll. Det var länge sedan. Men jag blev så nyfiken på den nya serien "Allt Faller" och var bara tvungen att se vad det var för något. 

Måste säga att jag tyckte det var riktigt bra. Jag älskar när det finns substans i det jag ser på TV. När allvar och humor närmar sig varandra. När det finns budskap och jag kommer på mig själv med att se gråskalor där jag tidigare bara sett svart eller vitt. Den gamla frågan om man kan skämta om vad som helst blev helt underbart problematiserad och vissa scener var så starka att de sitter kvar på näthinnan än idag. 

Så idag så har Aftonbladet lagt upp en artikel där man genom att ta en liten del ur berättelsen och skippa resten får serien att framstå som något helt annat. Det budskap som var så starkt och tydligt försvann totalt och genast ramlar upprörda kommentarer in. Och till slut handlar det inte om serien, som den är, utan om någon sorts nidbild som byggts upp av Aftonbladet och ett gäng människor som tycks bilda sin uppfattning om en TV-serie genom att läsa artiklar om den istället för att se själva serien. 

Själv sitter jag bara och gapar och undrar när det blev så att underhållning ska vara serverat på silverfat så att vi slipper tänka något alls helst. Varför har så många så svårt att fatta film och TV som har en lite annorlunda form och en vilja att problematisera och få människor att tänka? Det är ju inte utan att jag får bilden av Peter Rangmars karaktär "Sune Finåker" i huvudet. "Förströelse, förströelse, förströelse"

SUCK!