Lyckades se på TV igår kväll. Det var länge sedan. Men jag blev så nyfiken på den nya serien "Allt Faller" och var bara tvungen att se vad det var för något.
Måste säga att jag tyckte det var riktigt bra. Jag älskar när det finns substans i det jag ser på TV. När allvar och humor närmar sig varandra. När det finns budskap och jag kommer på mig själv med att se gråskalor där jag tidigare bara sett svart eller vitt. Den gamla frågan om man kan skämta om vad som helst blev helt underbart problematiserad och vissa scener var så starka att de sitter kvar på näthinnan än idag.
Så idag så har Aftonbladet lagt upp en artikel där man genom att ta en liten del ur berättelsen och skippa resten får serien att framstå som något helt annat. Det budskap som var så starkt och tydligt försvann totalt och genast ramlar upprörda kommentarer in. Och till slut handlar det inte om serien, som den är, utan om någon sorts nidbild som byggts upp av Aftonbladet och ett gäng människor som tycks bilda sin uppfattning om en TV-serie genom att läsa artiklar om den istället för att se själva serien.
Själv sitter jag bara och gapar och undrar när det blev så att underhållning ska vara serverat på silverfat så att vi slipper tänka något alls helst. Varför har så många så svårt att fatta film och TV som har en lite annorlunda form och en vilja att problematisera och få människor att tänka? Det är ju inte utan att jag får bilden av Peter Rangmars karaktär "Sune Finåker" i huvudet. "Förströelse, förströelse, förströelse"
SUCK!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men visst är det precis så det känns ibland?! Som om vi inte kan ta in något mer avancerat än Idol och Bonde söker fru. Då är det skönt att veta att det fortfarande finns komiker som klarar det stora allvaret. Också.
Trollets mamma: Ja, det är ju så befriande att få se något som utmanar och väcker känslor istället för det ytliga, glammiga. Det här är ingen serie man sitter och asgarvar åt, men jag blev så berörd. Jag har funderat så mycket efteråt också. På vad man kan och inte kan skoja om. Var går egentligen gränsen? Man vill ju gärna säga att det ska vara tillåtet att skämta om allt för censur vill vi ju inte ha. Men samtidigt finns det saker vi inte kan skoja om utan att det blir elakt eller direkt sårande. Men det kanske blir ett annat blogginlägg någon annan dag...
Skicka en kommentar