De e lunch

Idag fick barnen fiskpinnar och pulvermos till lunch som de glatt mumsade i sig. Mamman hörde hela "familjeliv" dra efter andan av förfäran och gav dem fingret...mentalt iaf.

Tiden som bara går.

Det är fantastiskt egentligen hur fort tiden tycks gå när man blir vuxen. När man var barn var en vecka en evighet. Nu säger det bara pang så har det gått et halvår. Vad beror det där på egentligen? Handlar det om att man som barn inte behöver hålla koll på tiden så mycket? Man måste inte passa tider, iaf inte på egen hand. Föräldrarna säger ju till när det är dags att gå till förskolan, äta eller sova. Det lämnar mycket utrymme för att vara i nuet. Vuxna har alltid nästa sak att ha koll på. Någon ska på fotbollsträning, en annan på jympa, den tredje har kanske blivit lovad att leka med lera. Allt ska pusslas ihop och fungera. Men de där stunderna när man verkligen landar. Vissa helgdagar när inga tider ska passas. När vi gör vad vi känner för. Då är man ju verkligen i nuet, men de dagarna tycks försvinna lika fort de. Kanske ligger medvetenheten ändå kvar, i periferin. Vi har bara en dag för detta...

Möjligen hör det till det faktum att man blir vuxen att tiden får extra spinn. Vad vet jag. Men ibland känns det som att jag skulle vilja ha riktigt tråkigt tillsammans med hela familjen. Bara för att få tiden att gå lite långsammare.

Livet...

Det var länge sedan den här bloggen fick någon uppmärksamhet. Ibland tar livet bara över och bloggandet blir lidande. Jag funderar på om jag inte behöver det ibland. Pauser är ibland den där andhämtningen man behöver för att orka fortsätta. Vi får väl se...

Trött SW-nörd med photoshop...

Det känns som att tröttheten knappt behöver nämnas fler gånger. Den dagen jag börjar känna att normaltillståndet är pigg och glad så hör jag av mig. 

Nu har jag dock under några kvällar lyckats hitta lite tid till att bara leka med vad min dator har att erbjuda och skapat något roligt av en bild på Lilltroll och hennes kompis E. Bilden är tagen när biblioteket hade "Star Wars-dag" så från början var bakgrunden plottriga bokhyllor. Men efter lite trixande så blev det häftigare än så. Jag vet att min kunskap på det här ämnet är begränsad, men det är ändå kul att leka och en dag kanske allt lekande gjort mig kunnig, vem vet?

 

Tillbaka på banan?

Idag var vi i alla fall iväg allihop. Vi vuxna på jobb och barnen på skola/fritids/förskola. Skönt att alla är tillräckligt pigga för det.

Lite rolig anekdot som hände när Mini, Mikro och jag skulle klä på oss för att åka till förskolan. Helt plötsligt tar Mikro upp en tygkloss från golvet. Den har bilder av olika frukter på sidorna. Mikro pekar på en bananklase och koncentrerar sig så kommer det plötsligt "banaan". Man kan tycka att man skulle ha vant sig, när det är tredje barnet men det är magiska ögonblick. Ett helt nytt ord. och en bekräftelse på att hon ser samband. När hon sedan vänder på klossen och säger "äppe" så blir jag alldeles varm i hjärtat, även om bilden föreställer en melon.

Tillbaka till jobbet...

Ja, jag ska tillbaka till jobbet idag. Fortfarande förkyld men feberfri. Värre är det för stackars Lilltroll som efter en dag i skolan kräktes igen. SUCK! 

Mini fick iaf komma ut lite idag. Hon har följt med Trollfar till jobbet. Som tur är kunde han sluta tidigt idag så han hinner hem innan jag måste åka till jobbet. Ett pussel och trixande för att få ihop livet och ta hand om alla sjuklingar. 

Den optimism jag kämpade ihop igår fick sig en törn men det är bara att spotta i nävarna och kämpa vidare. Fortsätta tvätta händer och handdukar, byta tandborstar och sanera toan med klorin. Tjo, eller nått...

Ute!

Idag provar Lilltroll att gå till skolan. Hon verkar inte ha återhämtat sig helt, dock. Behöver nog få i sig lite mer mat. Men kanske kan det hjälpa att träffa kompisarna lite igen. Hoppas det iaf.

Här hemma har vi feberfritt så Mikro, Mini och jag har varit ute lite i trädgården. Gunga, prova lilla rutschkanan, rita med gatukritorna och plaska i en vattenpöl var det vi hann med innan barnen började bli blöta och kalla. Då gick vi in och drack varm saft. Någon lyx ska man väl få när man är krasslig?

Kampen i sjukträsket.

Ja, det känns onekligen som en kamp just nu. Men idag mår vi i alla fall bättre allihop. Feberfritt är en seger och ingen har kräkts sedan  måndags. Så idag försökte Trollmor peppa alla genom att bädda rent i alla sängar och byta handdukar i badrummet. Dessutom har Lilltroll och jag tagit en välbehövlig dusch. Mini är fortfarande välmående och har därför fått gå på gympa med farmor. Så nu sitter jag och funderar på om jag borde sanera Mikro också. Vore inte en dag för tidigt men det kräver energi och jag vet inte om jag har den ikväll. 

Så ser vardagen ut just nu. Framåt i ett berg av vardagssysslor med minimal ork. Men jag känner mig förhoppningsfull. Snart är vi nog på banan igen, hoppas jag.

Tid...

Tiden går, märker jag, och detta måste vara tidernas mest försummade blogg. Med ett barn var det lätt att underhålla bloggen. Med två blev det svårare och med tre känns det smått omöjligt. Den här vintern tycks dessutom vara sjukvintern nr 1. Så här sitter jag på VAB med en halvsjuk, gnällig ettåring, en 7-åring som håller på att friskna till från magsjuka och en 5-åring som varit frisk (peppar peppar) och ändå får hålla sig hemma från förskolan och alla vänner nästan hela veckan.

Själv är jag rejält förkyld så humöret är väl knappast på topp, men det är bara att bita ihop. Det är i sådana här perioder som jag ändå känner, lite extra, att vi är en fantastisk familj som tar oss igenom bacillträsket tillsammans. Till slut måste det väl vända i alla fall och det kunde ha varit värre...