Berg och dalbana

Det går upp och ned i Lilltrolls humör. Rosenrasande ena sekunden, överlycklig nästa. Att hänga med kan man ju bara glömma. Jag kämpar verkligen med att hitta bra sätt att förhålla mig till alla svängar, men ibland känner jag mig bara hopplöst fel. Jag vill ta känslorna på allvar men de går ju över så fort, att jag kommer på mig själv med att försöka klura ut om det pågående utbrottet/gråten/kramattacken är "på riktigt" eller bara teater. Ska jag vara ärlig så tror jag det kan vara en kombination och jag är inte säker på att gränsen mellan de båda är helt tydlig för Lilltroll själv. 

Ibland undrar jag om inte det svåraste med att vara förälder är den där lite smågnagande undran om man gör sitt jobb helt åt skogen uruselt eller om man faktiskt lyckas tillräckligt ofta att stötta och hjälpa sina barn att utvecklas till just de underbara individer de är. Man vill inte kväva det som gör dem till de människor de är, samtidigt som man vet att man självklart måste vara den som vägleder. Balansgången är svår, ibland. 

Det bästa med berg och dalbanan är dock att på toppen. Där är det riktigt härligt att vara. Va vi skrattar :)

Ja, just det. Bloggandet, ja.

Det har varit en hektisk tid för familjen troll. Jobbscheman hit och dit, magsjuka och en massa annat har gjort det svårt att hinna med alla bitar av livet. Så här är ett försök att blogga från en kall busshållplats på en surfplatta vars lilla "tangentbord" inte alltid är min bästa vän.

Den senaste tiden har jag funderat mycket på all kommunikation på nätet, eller rättare sagt alla försök till att kommunicera. För ju mer jag läser av kommentarer till tidningsartiklar och bloggar ju mer funderar jag på om vi någonsin når varandra via nätet. Några få meningar verkar kunna tolkas på oändligt många sätt och kan något missförstås så gör det ofta det.

Jag har inget specifikt exempel, utan det är bara en känsla jag fått. Dessutom funderar jag ju på om det jag själv skriver har tolkats helt annorlunda av andra jämfört med vad jag ville säga. Vem vet, någon kanske har tagit illa upp, blivit ledsen eller rasande över något jag spottat ur mig. Det är bloggar, facebook och twitter...det är så mycket jag skickar ut på nätet. Men sanningen är att jag nog för det mesta tänker att det inte finns så många som bryr sig om vad jag skriver över huvudtaget..än färre som skulle göra sig mödan att uppröras över mig. Men när det gäller internet så kan man ju aldrig veta förståss...