Berg och dalbana

Det går upp och ned i Lilltrolls humör. Rosenrasande ena sekunden, överlycklig nästa. Att hänga med kan man ju bara glömma. Jag kämpar verkligen med att hitta bra sätt att förhålla mig till alla svängar, men ibland känner jag mig bara hopplöst fel. Jag vill ta känslorna på allvar men de går ju över så fort, att jag kommer på mig själv med att försöka klura ut om det pågående utbrottet/gråten/kramattacken är "på riktigt" eller bara teater. Ska jag vara ärlig så tror jag det kan vara en kombination och jag är inte säker på att gränsen mellan de båda är helt tydlig för Lilltroll själv. 

Ibland undrar jag om inte det svåraste med att vara förälder är den där lite smågnagande undran om man gör sitt jobb helt åt skogen uruselt eller om man faktiskt lyckas tillräckligt ofta att stötta och hjälpa sina barn att utvecklas till just de underbara individer de är. Man vill inte kväva det som gör dem till de människor de är, samtidigt som man vet att man självklart måste vara den som vägleder. Balansgången är svår, ibland. 

Det bästa med berg och dalbanan är dock att på toppen. Där är det riktigt härligt att vara. Va vi skrattar :)