Sol, humör och något att se fram emot

 

 Sommaren börjar visa sitt ansikte. Livet tuffar på och jag ser fram emot semestern. Det var den korta sammanfattningen av livet just nu. 

Vi har mycket spännande planerat i sommar.Alla tre barn ska få sina egendagar. En liten tradition vi har skapat. Barnen får en dag i julklapp och en i födelsedagspresent. Under semestern tar vi en vecka där vi ägnar oss åt ett barn i taget. Barnet väljer vad vi gör (inom rimliga gränser såklart) och föräldrarna hänger på och njuter av att få se och vara med dem ordentligt en och en. Genom åren har vi gjort allt möjligt som t.ex. picnic på stranden, besök på Blå jungfrun, escaperoom, flipperspel, kanotpaddling, shopping, spa, boda borg och en massa annat. Så det är verkligen något att se fram emot. Det blir en veckas stughäng i lånad stuga och så sommarens höjdpunkt - en resa till Berlin!

 

Idag är det lördag och jag gör inte mycket. Men jag har lyckats plantera ut tomatplantorna som omsorgsfullt drivits upp här hemma under våren och salladslök har såtts direkt i pallkragen så nu hoppas vi det tar sig.

 

Trött men lycklig är väl sammanfattningen på mitt tillstånd, antar jag. Jag är glad över att jag kommit igång med att promenera några eftermiddagar eller kvällar i veckan. Kanske inget regelbundet men en ihållande vana och en längtan efter att komma iväg känns som en bra start. Min insida mår gott av att röra på kroppen och vara lite i skogen. Tacksam att det finns skog och stigar nära vårt hem.

LKE

 Lyssnar på nytt album men Tomas Andersson Wij och gillar verkligen mycket av det. Första låtens titel LKE känns applicerbar på den här bloggen. Det står nämligen för "Livet Kom Emellan" och ungefär så är det nog.

Nu är jag ju äntligen förskollärare! Och som sådan har jag jobbat i ungefär ett år. Svårt att inse att det är så länge, men här är jag nu. För tillfället spenderas arbetsdagarna med barn som är 2-4 år och jag har verkligen hittat världens bästa jobb. Samtidigt är det så mycket man vill göra och så lite man hinner med på den arbetstid man har. Förmodligen ett vanligt dilemma i detta yrke. Trivs gör jag i alla fall. 

Samtidigt är det rätt skönt med helger också och denna veckan är den väldans välkommen. Speciellt med tanke på att jag kan sitta och lyssna på den där nya plattan om och om igen. Tack vare att jag har världens bäste make kan jag även se fram emot en konsert med TAW i april. Tänk att min man köper biljetter och går med mig trots att han inte lyssnar så mycket på den musiken. Men han vet att jag älskar den. Det är kärlek det.

Framtidshopp och lite vemod

 Just nu avnjuter denna trollmor sitt livs sista sommarlov. En termin har jag kvar innan jag får kalla mig förskollärare. Hur jag än försöker kan jag inte riktigt greppa att det har gått så fort. Att jag har studerat under en pandemi och "överlevt" att sitta hemma på kammaren så mycket som jag tvingats göra. Men här är jag nu. Godkänd på alla mina kurser utan en enda omtenta. Det är jag faktiskt stolt över. 

Plugga kan jag uppenbarligen, men då kommer följdfrågan - kan jag göra jobbet? Det går upp och ned det där självförtroendet. Ibland boostas det av andra. Ibland får det en törn. Men en stor skjuts uppåt fick det i våras när jag satt på en anställningsintervju med en rektor som sa de fantastiska orden "Jag skulle vilja anställa dig." Inte blev det sämre av att rektorn på förskolan där jag gjorde min sista VFU visade intresse av att vilja snappa upp mig också. Hen hade dock ingen tjänst ledig för tillfället. Men när jag är färdig med mitt livs andra universitetsutbildning i januari väntar alltså ett jobb. Det känns oförskämt bra. 

Så nu är det dags att hitta ett ämne att skriva slutarbetet om. En "partner in crime" har jag redan hittat i en klasskompis som så länge jag känt henne gjort mig till en bättre människa. Vi är i grunden väldigt lika. Men hon ser vissa saker, jag ser andra och rackarns vad utvecklande det är att umgås då. Måtte jag få kollegor som kan fungera på samma sätt. 

Så, om man ska sammanfatta så är väl livet ändå rätt bra just nu. Men lite vemodigt är det också. Att det verkligen är mitt sista sommarlov. Att jag snart får klippa banden med universitetsvärlden och ge mig ut i arbetslivet är ju också på gott och ont. Det är blandade känslor och det får det vara. 

Jag härjar med diverse hemmaprojekt och försöker få så mycket gjort som möjligt om dagarna. Samtidigt vill jag ju ägna mig åt att umgås med barnen också. En del projekt blir därför gemensamt med dem även om det tar lite längre tid. Och ibland hjälper vi Gunnar också. 

Vet du vad Gunnar gör? 

Han gör ingenting!

Ur fokus?

 Under denna vår har jag upplevt att det funnits "nöjesnyheter" där fokus hamnat lite fel. Är det kanske bara jag som är ur fokus? 

Det jag tänker på är hur vi tenderar att undvika att se personer som kan ha blivit sårade och pratar om allt runtomkring. Ett exempel är att tidningarna i samband med melodifestivalen började skriva om Cornelia Jakobs gamla idol-audition. Hon hade fått kritik som hade satt sig på självförtroendet. När detta blev känt hade Anders Bagge pratat med henne för att be om ursäkt och dessutom velat ta reda på vad han själv sagt. Klokt, enligt mig. Men sedan uppstod en "debatt" där andra människor skulle försvara Bagge och kallade Cornelia för lättkränkt och menade att hon var kass då och att kritiken var befogad. Varför pratar man inte istället om hur viktigt det är att framföra kritik till en 16-åring på ett sätt som inte nödvändigtvis dödar personens självförtroende? Hur sårbar man kan vara när man är så ung och hur rå tonen faktiskt var i Idol i början av programmets historia? Istället ska man antingen hitta en annan syndabock (Andreas Carlsson) eller så är den som tagit illa vid sig lättkränkt.Vilket leder mig in på den senaste kändisnyheten från oscarsgalan. Jag får väl börja med att säga att det inte var en ok reaktion någonstans från Will Smith så att ingen missförstår mig här. Men här är scenariot: Man 1 drar ett skämt om en kvinnas utseende. Man 2 ska försvara samma kvinna och klipper till Man 1. Vart hamnar fokus? Vad diskuteras på nätet efteråt? Jo,vem av männen som har rätt? Men är det inte så att de båda två har sett till att den där kvällen blev riktigt tuff för kvinnan? Kvinnan som hela världen fullkomligt tycks skita i förutom när de ger henne tips om att hon inte ska ta åt sig av elaka kommentarer för de säger mer om den som säger dem än om henne? (Ja, det gör de, men hon ska inte tvingas vara hårdhudad inför en massa människor i direktsänd TV.) Eller för den delen att hon borde lämna sin man för att han slåss. (Ja, en extremt dålig idé och oacceptabelt beteende. Men om nu kvinnan i fråga anses vara kapabel att ta emot skämt om sitt utseende kanske hon också kan anses kapabel att hantera sin äktenskapliga relation på egen hand också. ) 

Så fokus hamnar överallt runt omkring men inte på de som faktiskt blivit sårade eller mått dåligt och inte på hur man kan undvika att sådant händer igen. Men det är mitt fokus och om det är ur fokus så är jag gärna det.

Om vi lyfter varandra blir världen lite vackrare.

 

Vilken vecka! Hemtenta och allmän prestationsångest blandat med vardagslogistik och en diskussion på nätet som fullständigt dränerade själen. Känslan av att vara fullständigt off. Att kämpa och kämpa och ändå vara en ganska dålig person. Och sedan fredag, inlämning av tenta, lättnad blandat med nervositet och vänner som via nätet lyfter, peppar och känslan av att vara en härlig person, som sprider kärlek, glädje och värme till andra. Och helt plötsligt känns det som att jag är Queen of fucking everything. Fullständigt amazing!

Tänk om folk la mer tid på att möta andra med en positiv ingång på nätet. Att inte utgå ifrån att andra människor är lata eller korkade. Tänk om vi var mer intresserade av att mötas och (ja, jag vet att det är en hissnande tanke) lyfta varandra. 

Vad fin världen hade kunnat bli....

Skolstart.

 I måndags började skolan igen för alla små troll. Fast så små är de ju inte längre förstås. 1:an, 4:an och 7:an börjar de. Lilltroll har fått låna egen laptop från skolan och är mycket nöjd med detta. Mini har åkt på en massa oväntade vändningar. I våras fick hon sin klasslista för 4:an. De fick titta på sitt nya klassrum och träffa sin nya klassföreståndare. Inget av detta blev som utlovat. Några dagar innan skolstart får vi ett mail om att det tillkommit elever i åk 4 och att det pga detta ska bli tre klasser istället för två. 

Mini får alltså ny klasslista, ny klassföreståndare (som pga uppsägningstid inte kommer till skolan förrän om en månad) och nytt klassrum (i ett annat hus än resten av mellanstadiet där istället högstadiets elever har bild- och slöjdsal.) Det enda positiva i detta ommöblerande är att pga av att det nya klassrummet är så litet blev Minis klass liten också. Men Trollmor (och Trollfar) muttrar och morrar över att infon kommer så tätt inpå. Att det nya klassrummet låg i ett helt annat hus, skiljt från övriga mellanstadiet informerades det inte om alls. Hade ju varit trevligt att kunna förbereda barnet som ska börja mellanstadiet på vad som komma skall och inte bara att allt som visades i våras kunde glömmas. Trollmor muttrade ännu mer när det visade sig att musikläraren för låg- och mellanstadiet inte kunde få in tre fjärdeklasser i sitt schema och Minis klass även stod utan utbildad musiklärare. För givetvis är det för mycket begärt att de barn som fått ny klass, nytt klassrum och ny (för dem okänd) klassföreståndare ska få behålla den musiklärare de har haft tidigare. 

Nu vet jag att Mini kommer att klara sig bra ändå. Hon är en följsam och social person som kan konsten att göra det bästa av situationen. Men det känns ändå inte helt ok för mig. Utbildningen ska ju vara likvärdig och barnen sättas i första rummet. Så tycker jag inte att fallet är just nu.

Lilla trollet som blir stort.

 Igår firade vi "Lilltrolls" 13-årsdag. Inte så liten längre. Det var givetvis inte oväntat utan något som jag vetat länge och ändå kändes det som en så stor dag. Nu äntrar mitt lilla barn tonåren. Inte bara en ny period i livet för Lilltroll utan även för trollmor. Så vi tittade på en mängd bebisbilder igår. Jag och trollfar berättade små anekdoter till bilderna. Som att vi försökte ta med henne till skogen på svampplockning och hon var jättenöjd där hon hängde i bärselen på pappa, så länge inte pappa böjde sig ner för att plocka svamp då hon skrek i högan sky. Det något komiska resultatet blev att trollfar gick och pekade på den svamp han såg och jag plockade. 😊

Som om inte en födelsedag vore nog så gav sig Lilltroll idag iväg på sitt första kollo. Hon har glatt sig åt detta faktum under sommaren men nu när det närmade sig blev hon väldigt nervös. Hon har nämligen varit tuff nog att anmäla sig utan att känna någon annan på kollot. Varken barn eller ledare. Förståeligt att nerverna kom för hennes del, men nu när jag vinkat av en nevös 13-åring vid bussen är det snarare mina nerver som börjar visa sig. För givetvis har jag berättat om hur nervös jag själv varit vid olika tillfällen. Att träffa nya människor, hamna i ett nytt sammanhang osv. Men jag har också berättat att det inte finns en enda grej av de där sakerna jag varit nervös för som jag ångrar. Men nu när hon åkt kommer mamma-känslorna fram. Tänk om hon inte hittar någon att umgås med? Tänk om alla har en kompis med sig redan från början (vilket inte såg ut att vara fallet vid "busslämningen" men ändå)? Och samtidigt vet jag ju att allt jag sagt innan är sant. Jag har varit nervös inför olika saker, många gånger och nästan velat ändra mig och stanna hemma. Men jag ångrar ingenting. Tvärtom har det mesta blivit riktigt bra. Jag har träffat så många underbara människor tack vare att jag vågat, trots att det tog emot lite innan. Trots att jag hade ont i magen av nervositet och var övertygad om att det skulle bli en katastrof. Så nu sitter jag här och hoppas på att få ett kort sms framåt kvällen där trollet meddelar att det går bra och är roligt. Och får jag inget sms alls...så har hon förmodligen väldigt kul.