Advent

Så var den då här - adventstiden. Barnen har fått tända ljus i sina egenhändigt pysslade ljusstakar som de gjort på förskola och förskoleklass. Alla kalas har hunnits med. Lilltroll har visat på stort mod då hon sjöng solo (för första gången) från en scen på torget under julskyltningen. Hon var nervös innan, men klarade det så bra. 

Julstämningen börjar väl puffa mig lite i periferiseendet liksom. Men fortfarande känner jag att det är ganska mycket som ska hinnas med. Framför allt på städfronten. Men jag försöker övertyga mig själv om att inte tänka för mycket på det. En sak i taget och vägra stressa.

På barnens begäran är förresten det "julpynt" jag bryr mig mest om redan framme. De ville nämligen sätta fram julkrubban för några dagar sedan och jag tyckte det var bäst att passa på att göra det när jag kunde få hjälp. Vi brukar ju ge krubban ett helt litet bord och bygga den lite olika varje år. Krubban a' la 2014 har en nyhet i form av ett vattendrag som trollen prompt ville ha då de hittade stenar som var perfekta för herden att hoppa på för att ta sig över vattnet. Så det var bara för mamman att leta fram blått tyg som kunde vara vatten. En mysig tradition är det att sätta upp den där krubban tillsammans. Jag hoppas den kommer att fortgå länge och att även Mikro vill vara med om ett år eller två...

Mycket nu...

Ja, snart är det första advent. Att-göra-listan växer. Vill-göra-listan likaså. Mikro sover bättre men gillar sena kvällar. En liten uggla minsann. Lilltrolls klasskamrater fyller år på löpande band. Bara nu till helgen ska vi hinna med 2 barnkalas, ett födelsedagsfika för vuxna jubilarer och dessutom ska Lilltroll och Mini sjunga med barnkören på torget. PUH!

Men idag har vi i alla fall lyckats slå in lite julklappar. Julen kommer ju i år också. oavsett hur mycket vi hinner ordna i förväg. :-)

Myten om den smidiga bebisen.

Den levde i 3 månader i alla fall - tron att vi hade fått en smidig bebis. Efter två nätter med sammanlagt ca 6 timmar ostörd sängtid (alltså inte sömn) så har känslan av att klara bebislivet bra försvunnit. Nu är det en dag i taget som gäller och en kamp för att inte vara en tjurig surmamma till 3 underbara ungar. Samtidigt är det ju inget skrik som håller oss vakna om nätterna utan en pigg och glad bebis som tycker att hon sovit tillräckligt när klockan är ca 02.30.

Så det känns hemskt att klaga, men sömnbrist är sömnbrist oavsett vad den orsakats av och jag funkar dåligt när sömnen tryter. Så en bit i taget, framåt....


This too, shall pass....