Tiden som bara går.

Det är fantastiskt egentligen hur fort tiden tycks gå när man blir vuxen. När man var barn var en vecka en evighet. Nu säger det bara pang så har det gått et halvår. Vad beror det där på egentligen? Handlar det om att man som barn inte behöver hålla koll på tiden så mycket? Man måste inte passa tider, iaf inte på egen hand. Föräldrarna säger ju till när det är dags att gå till förskolan, äta eller sova. Det lämnar mycket utrymme för att vara i nuet. Vuxna har alltid nästa sak att ha koll på. Någon ska på fotbollsträning, en annan på jympa, den tredje har kanske blivit lovad att leka med lera. Allt ska pusslas ihop och fungera. Men de där stunderna när man verkligen landar. Vissa helgdagar när inga tider ska passas. När vi gör vad vi känner för. Då är man ju verkligen i nuet, men de dagarna tycks försvinna lika fort de. Kanske ligger medvetenheten ändå kvar, i periferin. Vi har bara en dag för detta...

Möjligen hör det till det faktum att man blir vuxen att tiden får extra spinn. Vad vet jag. Men ibland känns det som att jag skulle vilja ha riktigt tråkigt tillsammans med hela familjen. Bara för att få tiden att gå lite långsammare.