Inte Bamses varg?

Detta inlägg är en fortsättning på samtalet om Vargen som tog sin början i förra inlägget. I kommentarerna till mitt förra inlägg kan intresserade följa hur samtalet gått. Detta inlägg blir dock mer personligt "riktat", vilket jag hoppas att övriga läsare har överseende med.

Som jag skrev i mitt förra inlägg så förstår jag poängen med det första inlägget om att vara Vargen. Men som sagt (skrivet) så kan jag ändå inte låta bli att reagera som jag gör. Eftersom jag upplever att du som skribent, likt mig, funderar på hur dina texter tolkas och tycker att det kan vara spännande och givande att diskutera så har jag idag funderat på vad det beror på.

Förmodligen rör det sig om den liknelse du valt. Vargen som ett överskådligt begrepp har jag lättare att ta till mig, för då blir det tydligare att din poäng rör vuxnas förhållningssätt gentemot (små) barn. Bamses varg, å andra sidan, är inget barn. Det finns inte någon som reagerar på att han kör bil och när han rånar godisbutiker tas han om hand av polis så vi kan med stor sannolikhet utgå från att han i alla fall är myndig. Vargen är alltså jämnbördig med Bamse, Skalman och övriga, på ett sätt som barn och vuxna inte är. Vi kan inte bemöta Bamses varg på samma sätt som vi skulle bemöta ett förskolebarn (med eller utan ADHD).

Det finns, så gott som alltid, bakomliggande orsaker till varför människor handlar som de gör. Men samtidigt måste vi också lära oss att ta ansvar för våra handlingar, bra som dåliga. För hur mycket vi än kan förstå en varg som stjäl julklappar så betyder ju inte det att han har rätt att göra det. Och bland "jämnåriga" kommer vi att bedömas efter hur vi oftast gör. På gott och ont. Jag vet inte om det ens är möjligt att alltid titta på varje situation som enskild. Jag tror heller inte det är önskvärt.  Jag beter mig dumt ibland, men de som står mig närmast älskar mig ändå för de har sett mer av mig än den enskilda situationen. MEN jag håller med dig om att vuxna, allra helst pedagoger, måste bena ut varje händelse och inte anta vem som "ligger bakom" problem eller konflikter som uppstår.

Så återigen. Jag förstår verkligen din poäng, men din liknelse målar för mig upp en bild där en bra poäng grumlas. För om jämbördiga alltid ska "ge vargen en ny chans" i varje situation så kommer många av dem att bli överkörda om och om igen. Och när man blir hyfsat gammal måste man kunna ta ansvar för sina handlingar och förstå att om man upprepade gånger lurar eller är elak mot någon är förtroendet och tilliten raserad och det tar tid att bygga upp igen. Men det är inte omöjligt.


(Jag tänker mig f.ö. att det är just den insikten som får tonåringar att ta ut all frustration på sina föräldrar, men jag ska inte gå längre på det spåret idag.)