Att möta vargen

Idag läste jag ett blogginlägg här. Det utgår ifrån en gammal Bamse-berättelse och sensmoralen är att även när vargen/vargkusinerna är hederliga så döms de ändå. Sedan dras liknelsen till att "Hur många barn är inte Vargen, dömda innan något ens har hänt. De som får skulden."

Jag förstår tanken bakom inlägget. Det gör jag verkligen. MEN, det finns en del av mig som gråter när jag läser det. Den delen är jag, för ungefär 20 år sedan. När jag var sådär 13-14 år och gick på högstadiet. Jag vet inte vem jag hade varit i liknelsen. Jag var lite för tuff och stark för att vara Lille Skutt. Inte tillräckligt beläst eller uppfinningsrik för att vara Skalman, inte tillräckligt (fysiskt) stark för att vara Bamse. Det är inte viktigt. Jag hade kunnat vara vem som helst. Men jag träffade vargen och "vargkusinerna" som fanns i släptåg som en svans.

Jag var en sådan som trodde alla om gott. Även om de någon gång bevisade motsatsen och Vargen och vargkusinerna drog nytta av det. De lurade mig på olika sätt för att sedan skratta åt hur "lättlurad" jag var. Små saker som i en vuxens ögon ter sig ganska oskyldiga. De busringde om saker och skrattade åt mig i skolan dagen efter för att jag inte fattat att det var de. De bjöd på "godis" som smakade illa, om det ens var ätbart för att sedan skratta åt mig när jag bet i det. Små, små, saker och så det där skrattet. Skrattet åt den lättlurade, den korkade, den som inte fattade. När jag läste det här blogginlägget så kunde jag påtagligt minnas den där känslan jag fick varje gång de skrattade. Och jag började faktiskt gråta, på riktigt. Mina "vargar" har namn, men jag ser ingen mening med att nämna dem. Jag tror inte ens de fattade hur ledsen jag blev. Att gympa var mitt värsta ämne för att de var med. Att jag fick en klump i magen bara av att se deras ansikten. För jag har alltid varit bra på teater och jag himlade med ögonen åt dem och gick vidare. Oftast följde de inte efter utan det var lugnt några dagar innan nästa "lur" dök upp.

Till slut blev jag omöjlig att lura. Vargarna tröttnade. Andra runt omkring mig var imponerade över att jag inte gick att lura till något. Men en del av mig var döende. Min tro på människors godhet var kraftigt tilltufsad och jag litade inte på någon i första taget. Det har tagit lång tid att få tillbaka mig själv när jag väl slapp vargarna i hasorna. För jag vill tro människor om gott. Jag vill inte döma någon på förhand.

Jag säger inte att jag var mobbad. Jag har alltid haft kompisar. Jag har alltid haft en trygghet i mig själv som ingen kunnat ta ifrån mig. Men att läsa att vargen och vargkusinerna är "dömda på förhand innan något ens har hänt" det är ett slag i ansiktet på mitt tonårsjag. Vargen är inte dömd innan något hänt. Vargen är dömd för att många saker har hänt och det krävs ta mig tusan bra mycket mer än att spela en fotbollsmatch efter reglerna för att jag, eller någon annan utsatt, ska lita på vargen igen. Skulle jag ha fortsatt att låta vargarna trampa på mig för att de kanske var ärliga ibland? Nej, det ställer jag inte upp på! Jag hade tacksamt tagit emot en Bamse eller varför inte en Pippi Långstrump, när vi ändå använder liknelser från sagorna, som kunde kastat upp dem i ett träd och sett till att de lämnade mig ifred. Men i verkligheten finns inga starka hjältar. Dock finns det vargar och jag tycker inte synd om dem för att de blir dömda. Likväl som jag fick kämpa för att fly undan deras elakheter får de kämpa om de vill ha respekt och förtroende tillbaka, efter att upprepade gånger ha varit rent elaka.

Så jag är ledsen men en lösryckt fotbollsmatch räcker inte för mig. Det räcker inte för den lilla tjej som var tvungen att möta alla med misstänksamhet för att klara sig. Som var tvungen att skaka av sig det som gjorde ont och försöka tänka att det inte var så farligt, fast hon bara ville springa hem och slänga sig på sängen och gråta. Det är nämligen inte så lätt för någon i den åldern att inte ta åt sig alls, när någon annan målar upp en bild av att man är ett mähä som går att lura till vad som helst.

Ovan nämnda blogginlägg hävdar att vargen vann över Bamse. Jag hävdar att vargen aldrig vinner. Den som möter andra med elakhet har aldrig något att vinna oavsett hur ärlig man är på fotbollsplanen. Det krävs mer än så. Till att börja med ett ärligt menat förlåt till dem man har sårat.