Och om det inte finns ett måste?

Varannan måndag beger sig Trollfar och jag, hem till våra vänner fam M. Detsamma gör även några andra vänner. Väl där ägnar vi ett antal timmar åt att spela rollspel. Var tredje tillfälle kan jag delta under hela tiden. De övriga tillfällena kör jag direkt från mitt arbete till fam M. Bilfärden tar en knapp timme och jag är framme runt 20.30-tiden, vilket är ungefär halvvägs in i spelkvällen.

Men skulle kunna tycka att jag borde vara trött och sliten när jag väl dimper ner vid spelbordet. Man skulle kunna tänka att det hade varit klokast att låta bli det där spelandet och åka hem och sova istället. Kanske har man rätt, men kvinna (jag) struntar fullständigt i det. Istället harvar jag troget på, nybörjare som jag är, och gör allt jag kan för att samla min lite halvsega hjärna och helhjärtat slänga mig in i spelet. Det är t.o.m. så att när jag väl har min lediga måndag samtidigt som det är rollspelskväll så infinner sig en känsla liknande den som man som barn hade innan julafton. 

Jag tycker själv att det är lite märkligt och har funderat en hel del på varför jag bara vägrar att ge upp dessa kvällar och varifrån denna vilja och energi kommer, när jag i övrigt kan känna mig väldigt trött. Och jag har kommit fram till att det beror på två saker.

1. Det handlar om lek. Man går omkring och är vuxen så stor del av tiden. Jobbar, är förälder, tar hand om bil, hus, trädgård o.s.v. Då blir det härligt befriande att få leka några timmar. För tro inget annat än att det är precis vad vi gör, hela bunten. Det handlar om fantasi, teater, klurighet, äventyr och en väldans massa skratt.

2. I de flesta fall, när man engagerar sig i något så har man också ett ansvar. När det gäller teatern t.ex. så blir repetitionen inte lika bra för de andra om jag uteblir. Därmed kan man alltid ställa sig frågan. "Gör jag detta för att det är kul eller för att jag känner att jag måste?" Ofta är nog mitt svar att det är kul, men jag måste liksom påminna mig om och känna efter då och då, varför jag gör saker. När det gäller rollspelskvällarna, dock, är min medverkan inte så livsnödvändig att jag ser min närvaro som ett måste. Skulle jag känna att det inte fungerar så kan min karaktär lätt försvinna och allt fortsätter som om inget hade hänt. Jag behöver följaktligen inte fråga mig själv om jag åker från jobbet till fam M för att jag måste, för "måstet" finns inte. Hade jag inte tyckt att det var kul så hade jag inte varit där.


Vad vill ho nu säga me detta, den däringa Trollmor?
Jo, att jag lärt mig följande:
- Vuxna behöver leka! (Många vuxna skulle förmodligen må bättre av att leka mer)
- Om det inte finns ett måste, är det lättare att veta vad man vill.
- Rollspel är riktigt kul (och lite svårt, men mest kul)

Se där, lite visdom i torsdagsnatten. Bara att suga åt sig, mina vänner.