Om skrivkramp och dåliga dagar

Det har varit torka på blogginlägg ett tag. Det beror egentligen inte på att det inte hänt något. För hela tiden händer det saker. En del tokigheter, som att vi planerar en tur till Astrid Lindgrens värld och det slutar med att vi bokar boende i Vimmerby tennishall (ja, man kan faktiskt göra det! Bara därför var vi ju i princip tvungna. Det är nämligen så vi och den familj vi gör resan med fungerar.) En del trista saker som att båda bilarna behöver service och friggebodens tak läcker. Det som har saknats är nog lugnet. Inte tiden, men lugnet och ro i kropp och huvud för att skriva. Jag tvingar det lite just nu. Vill inte släppa bloggen alldeles, men känner att hjärnan rusar iväg och jag kommer att få läsa igenom texten både en och två gånger innan den kan publiceras. Både för att språkpolisen i mig är orolig för stavfel eller fumliga formuleringar och för att jag är rädd att det kan bli så tråkigt att läsa att jag söver mina stackars läsare (de som, mot förmodan, fortfarande tittar in här då och då alltså)

Frågan är varför jag tar mig tid just idag. Det har inte hänt något speciellt. Jag har varit ledig, vädret har varit jättefint. Alla förutsättningar var toppen men Mini hade en lite orolig natt så jag var trött och båda Trollungarna lite gnälliga (lika trötta?) och hela dagen blev en ond cirkel av konflikter som ingen av oss, allra minst jag, lyckades lösa på ett speciellt bra sätt. En riktig skitdag helt enkelt. Lyckades ge mig själv små injektioner med kraft. t.ex. läste jag i mitt välanvända ex av "Trotsboken" och insåg att det inte ska vara en dans på rosor att leva med en 2-åring och en 4-åring. Igenkänningsfaktorn var hög och jag kunde konstatera att jag har två barn som utvecklas precis som de ska. 
När Trollfar kom hem från jobbet och vi ätit middag fick jag lite mer energi-input genom att ta en dusch med låst dörr och sedan gå en promenad på en halvtimme. Nu, när trollen sover sitter jag här och försöker landa, analyserar dagen. Försöker hitta verktyg för att vara den förälder jag vill vara och inser samtidigt att det kommer att finnas sådana här dagar, när man är trött och allt bara känns jobbigt, och i bästa fall lär jag mina barn att det är ok att ha sådana dagar också. I värsta fall går jag dem bara på nerverna.

Det är liksom så man får jobba som förälder, tror jag. Ingen gör rätt jämt. Men jag älskar verkligen den approach som Jesper Juul har Barn behöver inte perfekta föräldrar. De behöver föräldrar som är mänskliga. 
Det kör vi på :)