Pluggstress, begreppsdjungel och en dotter som lär sin mamma om livet.

Har börjat en ny kurs denna veckan. Efter två dagar kan jag säga att jag längtar tills den är slut. En rivstart med inlämningsuppgift andra dagen. Sammanfattning av en avhandling samt en analys som skulle kopplas till minst 7 begrepp från en lista samt några till, på förhand givna vilka. Efter att ha suttit hela dagen (ca 10 timmar) och t.o.m. ätit lunch vid datorn, kunde jag lämna in en text, osäker på om jag förstått begreppen rätt. Idag skulle detta kokas ner tillsammans med 4 kurskamrater till en gemensam presentation som sedan genomfördes med lärare via nätet. Vi klarade det. Vi ställde frågor om de begrepp som ingick i den presentationen och fick sedan veta att nu var det dags att gå igenom vår egen text igen och se om vi behövde komplettera. Så inte ens en personlig respons med input på om något behöver utvecklas i en text som jag totalt lagt kanske 12-13 timmar på att färdigställa. Tack vare maratonjobbet igår är hjärnan mos idag så givetvis har jag inte så mycket bättre koll nu än vad jag hade igår. Allt känns riktigt, riktigt jobbigt. Vi fick chansen att ge respons på denna första uppgift och flera påpekade att det kändes stressat, att kunskapen inte hann landa och det ledde till osäkerhet. Till svar fick vi att stress måste man lära sig hantera och vi hade ju lärt oss väldigt mycket på denna korta tid. "Till vilket pris" tänkte jag, men orkade inte ta den diskussionen. 

Hur som helst så var detta mitt utgångsläge när familjen förenades framåt kvällen och jag kände mig som häxan surtant. När jag står vid spisen och håller på att ordna middag kommer 11-åringen förbi. Hon ger mig en kram och vi pratar en stund. Jag börjar berätta om uppgiften och hur jobbigt jag tycker att det är. 
Jag: ...så förlåt om jag är sur och arg. Jag är bara frustrerad över att jag ska hinna så mycket och inte orkar riktigt.
11-åring: Mamma, jag tyckte inte du verkade sur och arg. Jag tyckte bara du verkade stressad och trött och då ville jag krama dig.
Och just då hände något i mig. Där och då sket jag fullständigt i allt vad skolarbete hette. Här stod hon framför mig, denna fina 11-åring och var så klok, så klarsynt och så kärleksfull och har jag lyckats vara med och uppfostra en människa med de egenskaperna så spelar det ingen roll om jag kan skilja på litteracitetshandlingar och litteracitetspraktik. Om jag fattat vad performativer eller mediering är. För det kommer aldrig att bli det viktigaste i livet.