En förälders mardröm...

Vi var i parken idag, trollen och jag. Först lekpark och fika. Allt flöt på bra och jag hade tänkt ut att jag skulle publicera en bild på Lilltroll på bloggen med ett härligt citat under. Men så tog vi en promenad i skogen också...

Lilltroll ville gå långt idag. Vi tittade på änder och provade en nyuppsatt gunga. Så kom vi in i skogen och Troll upptäckte den långa "bron" som byggts över vattnet. Eftersom den vägen var kortare när det gällde att ta sig tillbaka till vår bil och det går att dra vagnen över så tyckte jag vi kunde ta den. För att komma dit var man dock tvungen att ta sig nerför en trappa. Där kunde jag ju inte köra vagnen men Troll ville gärna gå i den och det fanns en kort liten sväng man kunde gå runt med vagnen för att komma ner, så jag sa till henne "Ok, gå du nedför trappan och vänta på mig så går jag en sväng runt med vagnen så jag kommer ner." Troll nickade och jag gick runt. Det var ingen lång bit men när jag kom runt blev jag helt kall inuti. Troll var inte där. Och inte såg jag henne på bron heller. Jag ropade hennes namn några gånger och sprang uppför trappan igen för att se om hon vänt och följt efter mig men ingenstans såg jag mitt Troll. Vid det här laget hade mina skrik väckt stackars Mini som precis somnat i sin vagn. Hon stirrade på mig med stora ögon och började gråta.

Jag försökte samla ihop mig. Och insåg att jag måste välja ett håll att springa åt. Paniken och rädslan bara växte. Till slut valde jag bron och fullkomligt rusade över densamma med den stora barnvagnen och hörde mig själv skrika Trolls namn om och om igen och för varje gång fylldes rösten av mer och mer panik. Till slut hörde jag att gråten som hotade att komma hördes i min uppskrämda röst. Mini skrek högre och högre och tusen tankar for igenom mitt huvud. Varför insisterade jag inte på att vi skulle gå samma väg? Har hon trillat i vattnet? VAR ÄR HON?!

Bron tog slut men inget Troll i sikte. Hade jag sprungit åt fel håll? Låg hon i vattnet? Hjärnan kändes kortsluten. Allt var tomt inuti. Vad ska jag göra?

Då hördes en liten röst. "Mamma! Här är jag!"
VAR ÄR DU!!! ropade jag, fortfarande så rädd att jag höll på att gå sönder.
"Här" hörde jag igen men kunde inte lokalisera vart rösten kom ifrån. Då fick jag syn på en liten gestalt som kom gående helt lugnt på vägen framför mig. Jag sprang fram till henne, tog henne i min famn och kramade henne länge länge och pussade på hennes axel och då kom tårarna. "Så, så, mamma", sa Troll "Du behöver inte gråta." Det visade sig att Troll gått ganska långt själv. Över den långa bron och en liten till. "Ja va såå fösiktig" sa hon lugnande till mig. Och det var jag ju glad att hon var.

Men fy så hemskt det var. Jag tyckte fortfarande kroppen darrade när jag tog Lilltroll i handen och gick mot bilen. Hur ska man någonsin våga släppa taget? Samtidigt kan man ju inte hålla dem i handen konstant. Det blev i alla fall lugna aktiviteter hemma resten av dagen. En sådan pärs räcker mer än väl för en dag.