Får man vara som man är?

Läste en text på aftonbladets hemsida och började fundera.

Får man verkligen vara som man är i Sverige? Jag menar, det ska vara så himla tolerant hela tiden och allt ska vara ok, men egentligen tycker jag denna artikel vittnar om att det är precis tvärtom. Det ska inte märkas vem man är, liksom.

Det är helt ok att vara kristen/muslim/jude så länge det inte märks. Precis som om någons tro vore en separat grej som man kan plocka fram lite när det passar. Som om jag bara skulle vara kristen när jag var i kyrkan. Eller som om min tro var, för att använda textens författares ord, ett "intresse".

Nej, det är inte utan att jag kommer att tänka på en replik från "I huvudet på Bergqvist och Sauk", fast det då handlade om åsikter, men principen är densamma: "Det är klart du får ha en egen åsikt, men du kan ju behålla den för dig själv."