Filosoferande i rabatten...

Jag har tillbringat en bra stund med att försöka bringa ordning i vår rabatt som löper runt garageväggen. I vanlig ordning började jag lite fjösigt med buskarna. Klippte bort helt torra, döda grenar. Jag vet ju inget om att klippa buskar och man vill ju inte göra bort sig helt.
Så efter en liten stund slog det mig. Det är ju MIN trädgård. Vem skulle jag göra bort mig inför? Jag bestämmer ju hur jag vill klippa buskarna. Vad är det värsta som kan hända? Ok jag kanske har ihjäl en buske - fine, då har jag lärt mig något, och så får jag väl skaffa en ny. Men vad händer om jag fjösklipper buskarna i all oändlighet? Rabatten blir aldrig som jag vill.

Så jag bestämde mig för att lägga fjösklippning på hyllan och meja på. Ju mer kvistar och grenar som åkte i skräpkorgen dessto större blev mitt leende. Till slut var även en grenkap inblandad och jag kan inte annat än att vara nöjd. Kanske måste man bli lite modigare på fler områden i livet. Inte bara göra det som är nödvändigt och inte vara så rädd för att göra fel. Det värsta som kan hända är ju att det går år skogen, och har man bara lärt sig något av det så kanske det inte alltid är så farligt.

P.S. Nu kanske ni tycker synd om min käre make när jag säger (skriver) att det är MIN trädgård. I det här inlägget tyckte jag det "lät" bättre att benämna VÅR trädgård som MIN, men i verkliga livet så ser det lite annorlunda ut. Han applåderade för övrigt min våga-vägra-fjösklippning-av-buskar-attityd när jag kom in så vi är överrens på den punkten. =)