Lite synd om mig och ändå inte...

Förkyld! Och i vanlig ordning blir jag nere och får för mig att jag inte alls är påverkad av att näsan täpps igen, halsen ömmar, hostan drar igång och huvudet dunkar. Jag tror inte heller att jag påverkas av att Lilltroll börjat vakna på nätterna igen under en längre period. Däremot så undrar jag varför jag inte får hjärnan att samarbeta. Varför det går så segt att göra allt som involverar att t.ex. skriva ner en vettigt formulerad text (läs söka jobb och/eller praktikplats) eller planera för någon av de barn- och ungdomsverksamheter som ingår i min timanställning i kyrkan. Jag tror att jag helt plötsligt blivit lat och försoffad eller att mammaledighet och deltidsarbete gjort mig bekväm och nu är förfallet ett faktum.

Men nu börjar förkylningen ge med sig. Jag mår bättre trots en konstant trötthet och inser det uppenbara. Det är förkylning och sömnbrist som får hjärnan att strejka. Jag är inte lat och försoffad. Jag är bara mänsklig. Det är inte ett dugg synd om mig även om jag tycker det ibland ;-)

Lilltroll har också varit förkyld. Men verkar även hon vara på bättringsvägen.