När jag satte mig på tåget från jobbet idag kom två unga personer på samma tåg. De satte sig precis intill mig och pratade långt över normal samtalston så jag var mer eller mindre tvungen att lyssna till deras konversation hela vägen hem. (Förutom då konduktören ropade i högtalarsystemet. "Välkomna till tåg XXX som ska ta oss till..." det lyckades faktiskt överrösta dem om man fokuserade rejält på vad konduktören sa)
De två var en grabb och en mycket energisk tjej som verkade ha någon tvångstanke att hon måste tokfnittra så fort någon sagt något, även när denna någon var hon själv. När killen satt och beklagade sig över att han bara skulle hinna hem, vika tvätt och sedan jobba i morgon igen så var jag kanske två millimeter från att vända mig till honom och säga: Välkommen till livet! Men jag bet mig i tungan och han fortsätter deras samtal med "Jag hatar småkryp." (?!)
En annan höjdarfras han lyckades producera under resan (15 min) var "Jag är grymmare än grymmast". Jag hade inte reagerat om detta varit två högstadieelever, men detta var alltså två vänner på väg hem från jobbet. Dessutom berättade grabben att bland alla hans måsten (han hade ett otroligt jobbigt liv. Var tvungen att jobba och äta och mata katten bl.a.) skulle han följa med flickvännen på "nått mödravårdsskit". Jag satt alltså bredvid en blivande pappa.
Sedan kom nästa tanke: Kommer Lilltroll dra hem sådana här pojkar som knappt orkar jobba och ser sig själva som "grymmare än grymmast"? Eller ännu värre, kommer hon att bli en sådan tjej som måste tokfnittra efter varje avslutad mening?
Innan tåget var framme vid min station hann jag i alla fall komma på att det finns en lucka i svenska språket. Det här samtalet, som jag inte kunde undgå att höra, fullkomligt dränerade mig på energi och gjorde min hjärna så trött att jag nästan fick huvudvärk. Det måste finnas en beskrivning på vad denna upplevelse var för något. Jag hävdar att jag blev utsatt för ett (två man stort) intellektuellt vakum. Det må vara på gränsen till elakt, men jag kommer inte på något bättre ord för att beskriva det.
Har nog aldrig känt mig äldre än vad jag gjorde idag i alla fall...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Eller så drar hon hem en sån där tjej som fnittrar åt allt som sägs ;-)
Intellektuellt vakuum sa du *skriver upp och parar i minnesbanken*
Vonkis: Ja, det är ju också ett fullt möjligt scenario. Hu, det verkar inte finnas någon ände på möjligheterna att råka ut för dessa stereotyper i framtiden.
Skicka en kommentar