I natt vaknade Lilltroll och ville inte somna om. Jag satt hos henne läänge, tills benen domnade och jag trodde jag skulle bli knäpp av trötthet. Då bestämde jag mig för att gå och lägga mig i min säng - bära eller brista! (Lilltrolls säng är härligt bred men alldeles för kort för att Trollmor med sina 180 cm ska kunna sova bra i den.)
20 min senare kommer Lilltroll in till oss istället och cirkusen startar. Hon snor runt i sängen, dänger till mig och Trollfar i huvudena så att vi ser stjärnor och planeter, vill blåsa och kramas efteråt och fortsätter snurra runt och sparka med benen. Minitroll verkade nästan känna av storasysters rumstrerande för i magen blev det också ett liv inte utav denna värld.
Jag tror att jag somnade till runt 04.00 (hade då inte sovit en blund innan dess på hela natten), när Lilltroll somnade har jag inte en susning om men när jag vaknade till vid halv åtta för att jag var kissnödig så låg hon och snusade sött mellan oss. Tyvärr vaknade hon när jag gick upp för att gå på toa och tyckte att det var morgon. Hon kunde inte alls förstå varför mor och far muttrade tjurigt att de ville sova mera.
Så det är i en trötthetsdimma jag gör entré i februari 2011. Idag skulle Minitroll titta ut trodde de som gjorde det senaste ultraljudet. Minitroll verkar inte hålla med. Bara sammandragningar som gör "tråkont"- lagom mycket för att jag ska bli tjurig och trist men alldeles för lite för att de ska kunna tolkas som en vink från minitroll om att hon/han behagar titta ut snart. Så i vanlig ordning är det bara att bita ihop, snuva vidare, önska med all sin kraft att Lilltroll ska sova i natt (för i morgon är jag ensam hemma med henne) och vänta på smärtan som överträffar allt man trodde gjorde ont.
Jag tröstar mig med Alfons farmors filosofi:
Sådana här dagar är bara till för att man ska märka skillnaden...när det roliga kommer sedan.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar