Det har varit några riktigt tuffa nätter med Mini nu. Men natten till idag så var det i alla fall bättre. Lilltroll har verkat förkyld och hängig ett tag nu och ikväll verkade det vara lite halsont också. Det är märkligt men så fort barnen visar minsta tecken på att vara lite sjuka så har man helt plötsligt allt tålamod i världen. Man fixar och donar och passar upp på dem. Så Lilltroll somnade ikväll med huvudet i mitt knä och jag fick sjunga trollmor, min egenkomponerade sång om Lilltroll, vargsången och blinka lilla stjärna.
Rent kroppsligt var det för mig en bökig nattning. Jag satt helt knäppt med säckig hållning och höll på att börja fnittra åt mig själv. Men trots den obekväma positionen så var det så otroligt mysigt. Jag mindes den där tryggheten som mamma och pappa var när man var liten och sjuk. Jag kände mig så genuint glad över att få ge Lilltroll detsamma. Den där känslan av att "mamma sitter här hela natten om jag behöver det". Och för någon som halva sin barndom (och hela sin ungdom och, än så länge, hela sitt vuxenliv) älskade Ronja Rövardotter så är det inte helt fel att få ha sin trollunge i knät och sjunga vargsången. Som om jag vore självaste Lovis ;-)
Nu väntar jag bara på att min fudge version 2.0 (version 1.0 blev inte fudge utan hård, seg kola) ska svalna såpass att det är dags att ställa den i kylskåpet. Sedan ska jag (förhoppningsvis) sova.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar