Gud har humor...och vishet

Det blev totalfel i ett möte mellan mig och en människa jag mötte i jobbet idag. Jag kände att h*n gång på gång feltolkade eller inte kopplade att jag försökte skoja och till slut gav jag liksom upp. Sedan släppte jag det hela ganska snabbt, trodde jag. Men ack nej. När jag skulle natta Mini och låg bredvid henne i sängen alldeles tyst med mina egna tankar så började ältandet. "Varför sa jag inte bara så?! Varför var jag inte tydligare?" till slut hade jag en stor klump i magen över vilken märklig bild den här människan kanske fick av mig. Tänk om h*n tyckte jag var helkonstig och om det omdömet färgar av sig på min arbetsplats. Jag är en sådan där grubblare och har jag väl hängt upp mig på något kan det ta helt orimliga proportioner. 

Men ikväll slängde jag iväg en liten bön om hjälp. Redan efter en kort stund kom en tanke in i mitt huvud. Så stark som om någon sagt det till mig "Men, Andelieb, vad ska du göra åt det nu då?" Så sköljde det bara en självklar insikt över mig. Hur mycket jag än nojjar så är gjort, gjort och sagt sagt och det bästa jag kan göra är att lära mig något av att det blev tokigt. För det går inte att göra något annat. Och då....släppte det.