Livet, snö, älgar och framtiden som vi inte vet något om...

HA! Läste precis föregående inlägg och tänker om jag bara hade vetat. Allt det där som oroade mig då gick iofs bra. Lilltroll och Minitroll blev fina i håret och Mikro underhöll frisörsalongen med diverse julsånger vilket, som tur var, uppskattades och sågs som otroligt gulligt. Ullaredsresan gick hur bra som helst. Vi fixade nästan alla julklappar och hade trevligt med vänner. So far so good...

Men veckan därpå kom en älg upp på vägen när Trollfar var på väg hem. Som väl var klarade han sig bra, men vår 4 år gamla bil mådde sämre. (vilken tur att den precis varit på service) Efter många om och men har vi nu en ny bil. Hoppas att alla älgar i fortsättningen håller sig i skogen.

Och nu har snön kommit. Det är jättefint och trollungarna är såklart överlyckliga, och om man bortser från skottande och skrapande av bilrutor så är det ju ganska mysigt. Men denna trollmor har dessvärre hamnat i någon sorts envis förkylnings grepp. Har inte känt mig helt pigg sedan någon vecka innan julafton. Precis när man tror att det ska ge sig så slår det till igen med full kraft. Det kan ha att göra med att jag inte får tillräckligt med sömn, för det är lite si och så med det just nu. Men jag tycker ändå att det är lite väl envetet.

En milstolpe i familjens liv som jag inte tror har nått bloggen än är att vi nu har tre helt blöjfria barn! Fantastiskt faktiskt när vi mer eller mindre har haft barn som avlöst varandra. När en slutat med blöjor har det kommit en ny bebis. Nu är det dock alldeles lagom med ungar i den här familjen så jag vågar ställa in mig på att jag faktiskt inte kommer att ha fler blöjbarn och det känns oförskämt bra. 

Och annars då? Tja, Lilltroll går i 3:an, Mini i förskoleklass och Mikro i förskolan. Tiden går förtvivlat snabbt. Nu, när jag har ledig förmiddag har jag bara Mikro hemma hos mig. Idag jobbar jag kväll och har dessutom teater efter jobbet, så de två stora ser jag inte igen förrän imorgon. Det känns märkligt. Jag inser att fördelen med lediga förmiddagar snart är överspelad. Om tre år kommer det att kännas ganska värdelöst. Men vem vet vad som hänt om tre år? Då kanske jag har ett annat jobb. Jag kanske till och med har lediga helger, som "vanliga" människor. ;)

Det är nog tur att man inte vet något om framtiden i alla fall. Det skulle bli ganska tråkigt då...