Min familj är oersättlig!

Fastnade i en diskussionstråd på detta härliga internet på temat - Är du fru eller mamma i första hand?

Min första tanke var: Måste man välja? Är jag inte både fru och mamma (och för den delen individ) i lika stora doser? Sedan urartade diskussionen till att de flesta där inne tyckte att om de var tvugna att välja mellan sin man/sambo och sitt/sina barn så valde de självklart barnen. Ingen trodde ens på mig då jag sa att jag omöjligt skulle kunna välja. "Tänk bara hur mycket värre det skulle vara om ditt barn skulle dö än om din man skulle dö". För mig är dessa scenarion lika enorma katastrofer! Hur kan man tycka att det ena skulle vara värre än det andra?
Argumenten var att "man träffar ju en ny man sedan när man kan gå vidare"...som om min man vore utbytbar och jag skulle hitta någon annan om han dog och gå vidare som om ingenting hade hänt.

Om det värsta hände och någon av dessa viktigaste personer i mitt liv skulle dö så skulle jag alltid sakna den personen, undra hur livet hade varit om han/hon varit kvar. Tänka att det här hade han/hon gillat o.s.v. Saknaden av det liv jag kunde ha haft skulle följa med mig varje dag. Jag kanske skulle träffa en annan man om min make dog. Jag kanske skulle få fler barn om min dotter dog. Men ingen av dem är utbytbar. Ingen annan människa skulle kunna fylla tomrummet efter någon av dem. Är jag konstig som tänker så?

Jag hade nog nästan blivit ledsen om min mamma eller pappa sagt att självklart skulle de välja mig och mina bröder över sin man/fru, men kanske tycker de också att det är så. Lika bra att inte fråga...och mamma, när du läst detta så vet du i alla fall vad du ska svara ;-)