Idag bar det av till BVC med lilltroll för att mäta, väga och (mammas fasa) vaccinera. De två första momenten var snabbt avklarade och så var det dags för sprutor. Två vaccinationssprutor skulle lilltroll få uthärda men för att minimera eländet så fick hon båda samtidigt, en i varje ben. Laguppställningen blev som följer. Intet ont anande lilltroll på skötbord. En BVC-sköterska vid varje ben. Mamma till lilltrolls höger inom synhåll.
Ena sköterskan räknade in 1 2 3. Stick....ingen reaktion från lilltroll. Jag hann precis tänka "hon kanske inte ens tycker det gör ont" innan ett pipande skrik av smärta skar in i mammahjärtat och lilltrolls ansikte färgades rött. Andas! Andas! tänkte jag och när lilltroll drog in mer luft i sina små lungor släppte hennes mor ut den hon hade i sina.
Allt var över på sekunder och de snabba BVC-sköterskorna hade plåstrat om lilltroll innan jag hunnit blinka och sedan sa de till mig. Nu kan du trösta. Jag skopade upp mitt älskade lilltroll i famnen. Såja, såja,sa jag och höll henne tätt intill mig, som för att skydda henne från hela världen med alla hemska saker som krig, svält och vaccinationssprutor.
Ibland när lilltroll varit ledsen har jag varit rädd för att hon ska ha ont någonstans och att jag inte ska förstå det. Jag oroar mig inte för det längre. Det skriket jag hörde idag liknade inget lilltroll tidigare fått fram ur kroppen. Det var ett helt annat skrik. Smärtskriket kommer jag att känna igen på nolltid.
En speldosa som lilltrolls BVC-sköterska hade på sin vägg blev en tröst och efter en liten stund så avtog smärtskriket och lilltroll satt i mitt knä, fick fram ett litet leende mot BVC-sköterskan (hon är en väldigt förlåtande liten tjej vårt lilltroll) och det enda som vittnade om hennes olycka var två stora tårar som stannat kvar på de runda kinderna.
På vägen hem somnade hon och hon sover än. Det gick t.o.m. att klä av henne overallen och bära in henne till spjälsängen utan att hon vaknade. Det har aldrig hänt innan. Det kunde hända att barnen blev trötta och/eller gnälliga eller att de fick ont vid "sticken" sa de på BVC. Antar att lilltroll är ganska medtagen av det hela. Men vi har klarat av det, lilltroll och jag. Nu är det flera månader tills vi måste göra om det igen...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Inte är det roligt med sprutor inte men något bra kom ju av det hela (förutom att hon nu är vaccinerad). Du har hört ontskriket och hon sov länge.
Kram, och sov gott
vakna torrt.
Otroligt väl beskrivet! Du borde bli författare:-)
Gott också när man förmår ta vara på lördomar av det man är med om (tänker på att du fick ontskriket identifierat). Reflekterandets ädla konst är värdefull...när den inte fastnar i ältande(som ju är baksidan av denna egenskap:-))
Det närmar sig 1:a advent och det känns helmysigt..för då kommer lilltrollet på besök!!
Vonkis: Ja, du har rätt. Att ha hört ontskriket inger trygghet :-)
Trollemor: Jag tackar och bockar. Det är alltid lättare att skriva om det som berör mig, tycker jag. Ibland tenderar bloggandet att gå på rutin och bli mer fakta än skrivande om du förstår hur jag menar.
Vi längtar också till 1:a advent. Ska bli väldans mysigt att få umgås med er =)
Skicka en kommentar