Hubert.

Det sitter en liten filur i mitt nya arbetsrum. Han satt och väntade när jag för första gången kom in i rummet. Jag vet inte om han liksom "hör till" mitt arbetsrum eller om någon kommer att titta förbi och göra anspråk på honom. Det känns mysigt att ha honom där. Som en liten kompis. Jag har från allra första början fått för mig att han heter Hubert. Varför vet jag inte...kvinnlig intuition kanske. Idag kom jag på mig själv med att säga högt "Jaha du, Hubert, då sätter vi igång."

Tro nu inte att jag lider brist på kollegor eller att samtliga av dessa saknar talförmåga. Jag vet inte varför jag pratar med Hubert, men det känns som att det behöver göras ibland...