Det går över...

När man finner sig själv vandrandes barfota utanför sitt hus med en bebis i famnen, nynnandes "ta mig till havet" (sådär lagom högt för att förbipasserande cyklister och hundägare inte ska höra) för att det är den sång som verkar funka ikväll.
Då är det bra att ha förmågan att dels titta på sig själv från sidan och fnissa.
Dels låta ens eget fokus ligga på att kvällen är ljum, svalorna cirkulerar på himlen, himlen är blå, ungen är i alla fall tyst om än vaken och jag behöver ju inte försöka sjunga Megadeath eller Rammstein.
Och, framför allt, att övertyga sig själv om att det går över...