Självkritik

Det är märkligt, det där med att vara förälder. Det största och viktigaste uppdrag jag någonsin kommer att ha. Det enda i livet som man bara inte får "sjabbla till".

Vissa dagar tycker jag att jag är supermorsan, med koll på allt. Tålamod i mängder och fantasi nog att skapa en viss harmoni här hemma och samtidigt laga bra mat och hålla tvätt och disk i schack. Allt funkar.

Så kommer de där dagarna när man är trött och huvudvärken ligger och hotar med att komma fram. När man inte har ork till någonting och hör sig själv använda orden "nej" och "inte" i var och varannan mening. De där dagarna då man tittar på sig själv från sidan och undrar vad man egentligen håller på med. Hur man kan tillåtas ha ansvar för två barn när man inte har mer koll än så.

För ett tag sedan hade jag en sådan där riktig skitdag. Lilltroll lyssnade inte på vad jag sa förrän jag lät lite arg på rösten, med resultat att jag lät som tidernas surkärring hela dagen (tyckte åtminstone jag). Min egna frustration bara växte. Jag retade mig på att jag inte hittade tålamodet, att jag inte såg finurliga lösningar och så lät jag ännu surare. Det var helt enkelt en sådan där dag man helst vill glömma.

Men så, när Lilltroll skulle sova och jag låg bredvid henne i sängen, så känner jag plötsligt hur en liten hand klappar mig på kinden i mörkret och Troll mumlar "Du är så snäll, mamma."
Kan ni fatta hur förvånad jag blev? Kan ni fatta hur glad jag blev? "Det är du också", svarade jag tyst och pussade henne på huvudet innan jag la till precis det jag tänkte "Jag älskar dig". Troll grymtade lite nöjt, la sig till rättade och somnade...