måndag, september 26, 2011
Mini bökar vidare...
För tredje natten i rad har jag haft Mini hängandes i bröstet från ca 01.00 fram till uppstigning. Jag har den åsikten att barns behov av närhet bör bemötas och vill låta henne ligga nära mig och sova/slummra så länge hon behöver det. Jag vill låta henne somna i famnen om det funkar bäst för henne. Men nu, efter snart 8 månader av bärande och dessa 3 intensivnätter av liggamning (trodde vi var på väg att avveckla amningen) så börjar både kropp och huvud säga ifrån.
Värk i ryggslutet, knäna ja, i hela kroppen till och från. Hjärnan seg som kola så att jag blir gnällig mot Lilltroll. Jag tycker allt är jobbigt att ta sig för och blir allmänt sur på hur jag själv beter mig samtidigt. Men vad ska man göra? Jag vill inte att Mini ska skrika sig till sömns och vi vet av erfarenhet att det är precis det hon gör när vi inte lyckas möta hennes behov. Hon skriker, ibland över en timme, och sedan somnar hon av ren utmattning. Jag vill inte ha det så, men kroppen min orkar snart inte med detta längre. Om jag bara visste vad jag kunde göra. Annat än att hålla ut och hoppas att nästa natt blir bättre. Fast nu har jag kommit till en punkt där jag tvivlar på det, även om någon natt måste bli den då det vänder...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Något som funkade för mig när Troll sov i halvtimmespass varenda natt, och jag bar, sjöng, bar, grät, bar, nattade, vyssjade och var helt slut, var att kolla i almanackan. Låter jättemärkligt, men som du skriver: man känner som om det aldrig har ett slut.
Jag satte upp ett datum då jag tänkte söka hjälp om det inte hade vänt. Varje natt tänkte jag sedan på det datumet, och då kändes det som det fanns ett slut, trots allt. Och självklart hade det vänt, långt innan dess. Jag har använt samma tankeknep många gånger, och en sak slår aldrig fel - Troll vänder före mitt "utgångsdatum" varenda gång.
Det kan i alla fall vara värt att testa, de flesta av oss är bra på att suggerera oss själva till att få saker att fungera.
*kramar från en Trollmor till en annan*
Trollets mamma: Jag fick en massa välmenande råd på facebook, vissa riktigt bra andra mindre lyckade för min del. Men det här var nog det bästa någon sagt till mig. Jag vet inte varför, men jag bara känner att det är helt i linje med allt som är jag. Vi har ju inte ens träffats i verkliga livet, hur kan du fatta precis hur jag fungerar? Är Trollmödrar i allmänhet av samma skrot och korn, månne?
Tack!
Vad glad jag blir att det passade dig! Och japp, jag tror trollmödrar är speciella. ;-)
Skicka en kommentar