Tacksam trots allt.

Det blev inte bättre i natt. Jag sov inte själv alls. Mini var ett plåster från sänggång till uppstigning.

MEN!

Jag släpade mig upp ur sängen, fick i mig kaffe, läste "Trollets mammas" underbara tips i en kommentar till tidigare inlägg och bestämde mig för att göra det bästa av situationen. Lugn förmiddag fick följas av utflykt till lekpark och en sväng på biblioteket. När vi kom hem igen och hade ätit mellis och läst lite kände jag hur vansinnigt trött jag var i hela kroppen. Hem kommer Trollfar, som tillbringat denna dag efter mördarnatten (Lilltroll var också inne en sväng för första gången på jag vet inte när) med rehab för sin rygg (d.v.s. all möjlig träning) och börjar bära iväg med köksstolarna för att bygga en hinderbana åt Lilltroll. När hon tröttnade på den blev det ombyggnation till tunnel och sedan blev det en buss där hela familjen (samt några gosedjur och låtsaskompisar) åkte med. Lilltroll körde iförd en mössa med en stor tofs på. (Den skulle man tydligen ha när man kör buss.)

Där, när jag satt i "bussen" och Troll körde oss till stan, kände jag en tacksamhet. En tacksamhet i hela hjärtat för den fina familj som jag får vara en del av. Den där härliga känslan att vi klarar precis vad som helst tillsammans. Måtte den följa med mig även in i denna natt, då jag troligtvis kommer att ligga väldigt nära ett 7,5 månader gammalt Minitroll.

God natt och sov så gott...