Denna dagen, inte ett liv.

Usch, vilken hemsk dag jag har haft. Alfakassan svarar äntligen och en man, som envisas med att prata med mycket små bokstäver, förklarar att ingen har tittat på min ansökan än men de kommer vilja ha en massa papper som de inte fått, som arbetsgivarintyg från fyra år tillbaka.

VA?! Varför har inge sagt något till mig då? Jag slet mitt hår och undrde hur 17 jag skulle få ihop allt som den lille tystpratande mannen ville ha. Sedan la jag på luren och satt helt stilla och bara stirrade innan jag bara anfölls av tidernas gråtattack. Här gör man precis allt man kan för att få jobb. När man ändå är tvungen att söka alfakassa så kan de inte ens berätta vad de vill ha för papper och när de inte får sina papper så får man känna sig som en idiot. Dessutom är man inte betrodd för 5 öre. Som om jag skulle försöka blåsa dem på 300 spänn om dagen!!!

Jag vill inte leva på deras pengar. Jag är TVUNGEN att ta emot dem. Det är ju den enda lösning som finns när jag inte får något jobb, trots att jag sökt allt som jag har den minsta kompetens/intresse för. Så jakten på intyg började. Men så läste pojken all info som fanns på alfakassans hemsida och det fanns ingen rimlig förklaring till att de skulle ha alla dessa papper. Så ett telefonsamtal till och så visar det sig att det som behövs är att jag skriver ett brev till dem och meddelar att jag inte har rätt till inkomstbaserad ersättning. Det måste man tydligen göra om man är över 25. Men det står det inget om någonstans och ingen har heller informerat om det förrän nu. Hurra för byråkratin!

Så efter en hensk dag får jag nu njuta av en lugn, skön kväll hemma. Jag är så glad att min pojkvän är så bra och det har jag en känsla av att jag kommer att skriva fler gånger i denna blog.