Det har varit mycket den här veckan.
Bilen som vi var tvugna att få in till verkstan. Förberedelser inför bröllopet på lördag då jag ska spela och vara toastmaster tillsammans med pojkvännen. Ansökan till ett jobb på eniro o.s.v. Så missade jag att jag skulle ha redovisat sökta jobb till arbetsförmedlingen. De fick denna redovisning två dagar sent. 2 dagar!!! Men nu är jag avskriven där och måste göra ett besök för att få det åtgärdat.
På fredag måste jag dit (för i morgon är det ju röd dag) och jag måste hämta bilen och vi måste åka direkt till kalmar när pojken kommer från jobbet för att hjälpa till med dukning och annat till bröllopet. Dessutom har jag uppvisat alla tecken på stress som jag någonsin haft. Huvudvärk, sömnsvårigheter, taskigt närminne och annat trevligt.
Varför känns det som att hur mycket man än anstränger sig så kan inte allt få fungera i livet? Något bara måste krångla. Att vara arbetslös måste vara det mest horribla tillstånd man kan befinna sig i. Alla bara antar att man inte vill jobba eller försöker fuska till sig den enorma a-kassan på 300 spänn om dagen. Ingen blir gladare än jag den dagen jag slipper skyffla kassakort och arbetsgivarintyg hit och dit. Men är man tvungen så är man.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men naturligtvis vill du vara arbetslös. Kom igen. Erkänn det nu!
Vad skulle väl bli bättre med ett arbete?
Då måste du ju gå ut genom dörren, träffa folk, använda ig av din utbildning, betala skatt, tjäna egna pengar, kunna spara. Huvva.
Vad är väl det mot att träffa alla trevliga människor på arbetsförmedlingen, kunna ligga i soffan hela dagarna och pilla sig i naveln, hålla sig uppdaterad i alla härliga fm serier och allt annat härlig?
Så kom igen nu.
Erkänn!
Du Älskar att vara arbetslös!
Ser med spänning fram mot att höra allt om bröllpet och toastmastrandet.
Skicka en kommentar