Den stora kattjakten

Gissa om min fästman blev förvånad nu på morgonen när han skulle till jobbet och öppnar dörren och en liten gråvit kattunge rusar in i vår lägenhet. M lyckades dock få tag i den lille gynnaren innan han hann ut i hallen. Kissen gav sig dock inte utan skulle bara in till oss. Jag beslutade mig därför att rycka ut...

Sagt och gjort. Jag plockade upp den livrädde lille kattpojken i famnen och fick lite klor i händer och bröst på kuppen men efter en liten stund lugnade han ner sig och satt snällt i famnen. Jaha...vad gör jag nu?!
Då gick det upp för mig att jag vet en granne som har två katter, men jag vet inte hur stora de är eller vilken färg de har. Min bästa chansning, tänkte jag och ringde på. En trevlig tjej öppnade men hennes kattskara var intakt och hon hade heller ingen aning om var krabaten hörde hemma. Hon hade dock numret till ett katthem om jag inte skulle lyckas spåra ägaren till vårt hus. Jag började oroa mig för att jag skulle få börja ringa på varenda dörr och för alltid bli känd som "kattflickan i träningsbyxor", men just då kom en tjej med barnvagn in genom porten och jag tog en chansning:
-Ursäkta? Du saknar möjligtvis inte en katt?
Tjejen tog en titt på den lille krabaten log och sa
-Jo, han måste ha smitit ut när jag gick förut.
Puh! sa jag i mitt inre.
Det visade sig att den lille kissen bodde i lägenheten rakt under vår. Han hade inte så dåligt lokalsinne ändå. Alla våningar ser ju likadana ut så det kan inte vara lätt att hitta när man inte kan läsa namnen på dörrarna.

Snipp snapp snut
så var sagan slut.