Sedan drygt en vecka tillbaka har jag och fästmannen varit på sjukhuset så ofta att jag inte ens har koll på antalet gånger. Hans mormor, en liten go tant på 90 år, blev hastigt sjuk och i morse dog hon. Knappast oväntat men ändå kan jag inte sluta gråta.
Det märkliga är att hela denna vecka har känts så overklig. Jag har inte vetat hur jag ska förhålla mig till allt. Jag menar där satt jag bland närmast anhöriga och jag har bara känt henne i lite mer än ett år. Så jag tittar på mig själv från sidan och tänker att jag borde inte vara så ledsen. Det är ju värre för de som verkligen är släkt. För de som vakar över sin mamma eller mormor. Men det hjälper inte. För hur mycket jag än försöker intala mig att andra har det värre så gör det lika ont i mig ändå.
Det spelar ingen roll att hon var gammal och att jag inte var släkt med henne. För jag tyckte om henne och jag saknar henne.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
*kramar hårt*
Klart du får vara ledsen, det spelar ju ingen roll hur lång tid man har känt en människa, en del gör intryck på en gång medans andra kan finnas i ens närhet hela livet utan att göra någon skillnad åt vare sig ena eller andra hållet.
Krama fästmannen från mig också.
Ich habe dich utgemanet in meine blogge!
Skicka en kommentar