Halloween och jag

Hamnade idag i ett samtal om halloween och började fundera kring vad det är som gör att jag inte alls kan ta till mig denna tradition på något plan.

Först tänkte jag att det känns så krystat. Man bara tar hit en tradition för att kunna sälja pumpor och godis med dödskallepapper på. Men det finns ju många traditioner som är "importerade" och komersiellt blir det ju kring alla helger. Det skulle kunna bero på att det känns som en så destruktiv helg. En massa skellett och hornprydda figurer. Where is the love? Men även om dessa saker säkert bidrar så kom jag på det verkliga skälet när jag satt i kyrkan på minnesgudstjänst i eftermiddags.

Halloween har ingen mening för mig. Ju mer jag tänkte på det dessto tydligare blev det, de helger som inte har en mening för mig är inte viktiga. I alla fall inte längre. Även om jag som barn skulle ha svårt att tänka mig en midsommar utan små grodorna så är inte en enda midsommartradition viktig för mig idag. Midsommar har ingen egentlig mening för mig. Något som däremot känns livsviktigt än idag är julafton. Som kristen kan jag säga att innebörden av julafton är jätteviktig och därför blir även firandet viktigt för mig. Likadant är det med påsk. Att äta ägg är väl inte så livsviktigt men att vara i kyrkan är det. Därför kan jag inte ta till mig halloween. Därför kan jag aldrig tänka mig att inte fira jul. I en tid då det känns som att jag ibland är så upptagen med att oroa mig för tvättider och jobbansökningar att jag inte hinner med min relation till Gud, känns det skönt att jag i alla fall på något plan t.o.m. ganska omedvetet ändå prioriterar det som är viktigt.