Söndagsnatten blev en trollmors paradis. Lilltroll sov som en stock. Mini sov långpass (det längsta 5 timmar!) och dessutom tog Lilltroll sovmorgon och kom inte upp förrän klockan var nästan nio (!). Jag var så säker på att Lilltroll skulle vakna när som helst så jag gick upp vid 8.00 och gladde mig åt sovmorgonen. Åt frukost och öppnade sedan dörren till Lilltrolls rum för att hon inte skulle sova för länge. Så mycket härlig sömn i natt. Underbart!
Ikväll vände dock min tur. Trollfar är iväg och spelar rollspel så jag hade nattningen själv. Mini ville inte somna så hon fick vara med när jag läste för Lilltroll. Det gick fint. Hon tog nappen och var helnöjd. Men när det blev dags att släcka lampan och sova, då fick Mini spelet. Hon gallskrek vad jag än gjorde. Det enda som hjälpte lite var gå runt med henne och gunga. Lilltroll ville ju att jag skulle ligga bredvid henne och jag försökte förklara att jag inte kunde det för om lillasyster skriker är det ju svårt att sova. "Jag ska bara få henne att somna" sa jag till Lilltroll "Jag kommer till dig sedan, med en gång. Vi kan ha dörren öppen om du vill." Lilltroll nickade.
Lilltroll ville ha dörren helt öppen och hon ropade på mig några gånger och ville att jag skulle lägga mig hos henne. Jag fick återigen förklara att det inte gick. Lämna dörren öppen, säga att hon var en duktig storasyster som klarade av att ligga i sin säng själv medan jag nattade lillasyster o.s.v. Jag gick omkring med Mini sjungandes Byssan lull och kände att snart orkar varken armar, ben eller hjärna med det faktum att Mini skriker i högan sky trots att jag bär och gungar och sjunger och Lilltroll får ligga ensam och längta efter sin mamma.
Efter sisådär en 2478 Byssan lull tystnade Mini och ännu en stund senare kunde jag lägga ner en sovande bebis i sin korg. Jag gick genast in till Lilltroll...som sov. Jag borde bli glad men det gjorde ont i hjärtat. Jag satte mig ned vid hennes säng, pussade hennes lilla hand och hoppades att hon på något vis skulle känna att jag var där. Att jag kom tillbaka som jag lovat. Sedan reste jag mig, gick ut och stängde försiktigt dörren.
Det är märkligt med att ha två barn. Hur jag än gör så känns det som att jag aldrig räcker till allt jag vill ge dem. Allt de är värda. Underbara, fina trollungar. Ni är värda det bästa. Det allra bästa av allt. Men så tänker jag på något som Mark Levengood skrev i en av sina böcker.
"Måtte även mina barns kärlek överleva mitt föräldraskap"
Den förhoppningen delar även jag...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Ja du pärlan, så är livet..jag tänker också på vad en psykolog sa att barn behöver motgångar..men det sliter ju hjärtat ur kroppen på oss när det är vi föräldrar som orsakar dem..eller hur, men så säger man ju också att de behöver föräldrar som inte är perfekta heller för att orka leva med sina egna otillräckligheter. Här tycker jag ändå du var perfekt på att visa genuin omsorg om lilltroll i det avseendet att du såg hennes behov och adresserade att det var OK att ha detta behov, även om hon just då fick förstå att du inte just nu kunde möta det precis på det sätt hon önskade. Hon kan växa igenom detta och med all den omsorg som hon får andra små stunder med dig så tar hon ingen skada. Din kärlek bär igenom allt! Kraaaam!!
Trollemor:Tack för lite kloka ord såhär på morgonkvisten. Det blev en riktig mördarnatt i natt. Periodvis var vi 4 pers i vår dubbelsäng. Vaknade med tidernas huvudvärk idag men alvedon och kaffe gör underverk och jag hoppas på mer sömn i natt.
MEN ny dag nya tag och nu står lunchen och puttrar på spisen. Det rullar på och även om man ibland känner att det inte finns energi till något mer så går det på något märkligt sätt framåt ändå.
Framför allt: Allt går över (i något annat)
Skicka en kommentar